HBL 20.4.2013 Ett originellt uttryck i symbolistiskt minimalistisk anda har under åren karakteriserat Pekka Jylhäs (f. 1955) konstnärliga arbete. Han rör sig i helt egna sfärer där poesi och idealism möter kitsch och förenas i den avskalade formen. Med tiden har det traditionella bildhuggandet transformerats till rumsliga verk där det immateriella ofta betonas.
Till skillnad från den sedvanliga minimalismens neutrala uttryck utmärks hans installationer av ett starkt emotionellt förhållningssätt med strävan efter det sublima. Hans konstnärliga språk uppstår ur samverkan mellan det stillsamt allvarsamma och det mjukt humoristiska. Liknande kontraster förekommer i hans val av materia som även präglas av viljan att ifrågasätta föreställningar och värderingar.
Således förklär han ofta skulpturens konventionella stoff till färgglada ytor som döljer materiens ursprung.
Det mest kända av Jylhäs många offentliga konstverk är Urho Kekkonens monument Källa (2000) som med sitt rumsliga väsen inledde en ny era beträffande minnesmärken. Naturen har en konkret närvaro i hans verk framför allt genom uppstoppade vita harar som blivit ett ständigt återkommande element i dem. På senare tid har också olika slags kristaller blivit en oskiljaktig del av Jylhäs verk. Så även nu.
En vit sagans värld öppnas på galleriet som fylls av ett skimmer med paralleller till naturens egen estetik i frosthöljda landskap. En ansenlig mängd av transparent glittrande runda och spetsiga kristaller arrangerade på golvet fångar uppmärksamheten och hindrar en först från att möta helheten. Ett annat slags hinder blir dess form, den slitna dödlighetsmetaforen som i detta sammanhang för tanken till brittiska Damien Hirsts lystna förtingligande av konst.
På väggarna blir kristallerna del av historier som antyds i verkens titlar. Örat som sluter sig samman med eller reser sig ur väggen får oss att förstå Jylhäs förträffliga känsla för form och materia och blir en surrealistiskt märkt grund för det begreppsliga resonemanget. Den dystra tanken om väggar som har öron förlänas en lättsammare ton genom det jättelika skimrande örhänget.
Penningmarknadens dominerande roll i samhället har lämnat sina spår även i Jylhäs romantiska värld. De olyckliga verkningarna framträder som en portmonnä ur vilken penningar i form av kristaller i långa ringlande rader flyr ut längs väggen. Själva portmonnäns organiska uppenbarelse i renskinn blir en obehaglig påminnelse om djurens öde i det materiellt inriktade samhället.
Det andra örat i väggen bär symboliskt ett örhänge som reducerats till en formlös glasmassa. Intill dem på golvet finns en stinn portmonnä. Den förefaller så fylld till brädden att alla kristallpenningar inte får rum utan har fallit ut och samlats på hög bredvid.
Det gränslösa accentueras ytterligare av ett kraftigt ljus inuti portmonnän som får kristallerna att gnistra ännu starkare. Så anas också betydelsen av det krympta örhänget som förlorat sin lättsamma skönhet inför denna överdådets absurditet.
Förutom kristallerna domineras utställningen av en scen som tycks ge uttryck för hararnas paradis. I den lutar sig drömmande vita harar mot föreställningen av en jättelik morot stickande upp ur den svarta myllan. Harmonin till trots väcker det ofta upprepade manéret leda.
Helt bortom det banala befinner sig ett knappt synligt verk som består av en nyckel instucken i det som skulle kunna vara en dörr på tegelväggen. Den gåtfulla uppenbarelsen erbjuder fritt rum för tolkning och blir genom det fåordiga en motvikt till det i övrigt teatraliska.
I sin helhet är Jylhäs utställning som ett vackert smycke med noggrant genomtänkta detaljer. Till dem hör också belysningen som är av yppersta kvalitet.