HBL 18.4.2011 Hur skall man förhålla sig till en indisk konstnär som framför allt tycks intressera sig för fenomen i den västerländska konsttraditionen? En utställning med Subodh Guptas (f. 1964) konst visas för närvarande på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors.

Gupta är influerad av minimalismen där upprepningen och det anonyma i uttrycket var centrala element. Det som skiljer hans verk från minimalismen är referenserna han själv ger till föremålens roll i den indiska kulturen. På så sätt avstår han från minimalismens abstrakta uttryck som han försöker ersätta med laddade hänvisningar. Då det formella i verken dock har en avgörande betydelse blir resultatet framför allt estetiska objekt som i övrigt klingar tomt.

I den allt öppnare världen uppstår ofta liknande problem. Konst från olika världsdelar presenteras gärna på stora utställningar där konstnärerna ses som representanter för sitt land i stället för som individer med ett eget konstnärligt språk. Detta slags tänkande bereder rum för en hybridkonst där betydelserna kan gå förlorade under en alltför välanpassad yttre form. En form som ofta styrs av den västerländska konstsynen där lån kan bli av större vikt än det egna uttrycket. Betydande konst kan endast uppstå ur det egna självet vilket naturligtvis inbegriper ens eget förflutna förenat med kulturen omkring en. I bästa fall leder det till ett uttryck som genom det personliga blir universellt.

Utställningen upptar stora installationer med både målningar och objekt. Ämnena rör sig kring förskjutningar av fysisk och konceptuell karaktär. Det mest karakteristiska för Gupta är en stor mängd varierande rostfria kärl som blir beståndsdelar i skulpturer. Dessa fabrikstillverkade föremål har i Indiens vardagsliv till stor del ersatt det traditionella hantverket. I installationen Incubate bildar de jättelika skinande ägg som värms av en kitschig takkrona i stället för av en ruvande höna. Dekorativt och skickligt.

I en annan installation gestaltas en skola där små förgyllda bänkar i en strikt formation ackompanjeras av rostfria kärl på serveringsfat. Placeringen av installationen i relation till museets arkitektur är misslyckad och blir till ett hinder för det symboliska uttrycket där också spår ur det rituella syns.

I de stora målningarna uppenbarar sig kärlen på nytt, svävande mitt i ett tomt intet. Intrycket blir bokstavligen tomt. Ett helt rum ägnas här åt Guptas referenser till den västerländska konstens stora namn. De blir ihåliga gester som främst ger uttryck för Guptas förhållningssätt där ytan förefaller kompensera djupet.

Den mera komplexa installationen Faith Matters avviker från de övriga. Oändliga högar med lunchboxar i rostfritt stål rör sig sakta och oupphörligt på löpande band som liknar dem i stora österländska snabbmatrestauranger. Här går rörelsen åt olika håll och ger upphov till illusioner om en urban ständigt föränderlig omgivning som ytterligare accentueras av reflexer ur boxarnas blanka ytor. Föremålen får en mångfald symboliska betydelser då de till skillnad från skulpturerna inte direkt föreställer något.