HBL 9.12.2012 Fotografin har under senare tid blivit något av det mest centrala inom bildkonsten. Genom allt större format och praktfull framtoning har fotografierna intagit en oemotsäglig position på museernas och galleriernas väggar. Den kolossala framryckningen har fört med sig en böjelse för minimalistiska verk där det personliga ersatts av neutralt dekorativa uttryck, ofta med paralleller till design.

Därför är det behövligt och välkommet med en fotograf som konsekvent ägnar sig åt studier där finstämda observationer kring människans och naturens väsen finns i fokus. Santeri Tuoris verkligheter präglas av det ständigt föränderliga och nyanserade. Genom sin säregna teknik med ett flertal bilder ovanpå varandra har han skapat såväl rörlig bild som stillbilder. De utmärks av den gåtfullhet som uppstår ur stilla skiftningar och förskjutningar. Tuori har gestaltat såväl barn som skogslandskap på ett sätt som framhäver det unika i förening med det svårdefinierade.

På den nya utställningen ger sig Tuori i kast med paradoxala världar. Här finns skogar porträtterade och inramade i tunga minimalistiskt formade mörka ramar. Det som ute i naturen utmärks av organisk styrka och obundenhet fångar han in i dessa tunga lådor.

Vid första anblicken tycks naturen förkvävas men till följd av flera bildskikt uppstår en vagt tredimensionell effekt som trots distanseringen åter väcker det mera obestämda och hemlighetsfulla till liv. Det kontemplativa blandas med en känsla av oro där det mystiskt sköna växer fram ur trädstammarnas mörkt grafiska linjer.

Som motvikt till det behärskade finns fotografier på himlen. De matta oinramade bilderna illustrerar naturens egen dramatik som konsten har svårt att överträffa. Även här har dock Tuori sin dramaturgiska roll i vilken han förenat bilder med varandra och fått molnformationerna att påminna om förtätade landskap höljda i dimma.

I det lilla rummet har himmelsbilderna placerats på ett sätt som tillsammans med deras upphöjda karaktär för tanken till sakrala sammanhang. Att på detta sätt genom fotografin återge måleriska motiv som tagna ur romantikens landskapsmåleri kan tolkas som kommentar till konsthistorien.

Sålunda öppnas nya vyer, Tuori lösgör på sitt lågmälda sätt romantikens uttryck och ger det ett nytt och oberoende sammanhang. Den gudomliga styrkan som då skildrades i mystiskt dramatiska naturscener överförs i Tuoris fotografier till nutid och genomgår en transformation där det gudomliga söker sig en ny definition i vår sekulariserade samtid. Romantikens måleri var också förtingligat av omgivande tunga guldramar på salongsväggarna. Här har vyerna frigjort sig och kommit över den prakt som nu ersatts av blotta skönheten.

Utställningens pärla är det lilla svartmålade rummet där en projektion fyller en hel vägg och låter en ta del av subtilt flyktiga scener. Molnen drar sig samman och skiljs åt i ständigt nya formationer. Ljuset skiftar och framkallar varierande stämningar. Plötsligt färdas en ensam fågel tvärs genom den öppna rymden och förbinder den så till det konkret levande. Den undersköna rörliga bilden ackompanjeras av en ljudvärld som genom sin rytmiskt skiftande vardagskaraktär väl balanserar det estetiska.