HBL 27.5.2007 Sextiotalet var ett decennium då hela konstbegreppet omformades. Efter den svala modernismen blev popkonstens genombrytning tillsammans med reproduktionens frammarsch och de radikala politiska undertonerna ett faktum. Undergrounden föddes ur ungdomens missnöje med de rådande omständigheterna. Den sexuella frigörelsen kom i gång och idealismen och det kollektiva motståndet mot samhällets strukturer blomstrade.

Harro Koskinen var en av konstnärerna det stormade kring. Efter att ha inlett sitt konstnärsskap under den då moderna informalismen gick han snart över till popkonsten. Hans färgstarka samhällskritiska arbeten kulminerade i uppkomsten av ett svinsläkte som i otaliga verk fick stå som symbol för orättvisan och förtrycket. Koskinen blev i slutet av sextiotalet åtalad för sina verk Svinmessias och Svinvapen. Då lugnet återvänt sadlade han helt om och började först ägna sig åt beskedligt landskapsmåleri för att sedan arbeta med olika slags objekt och fotografi.

På Harro Koskinens retrospektiva utställning i Åbo konstmuseum belyses nu de olika skedena i hans konstnärsskap under de senaste fyrtio åren. Vid den ståtliga trappan upp mot museets övre våning visas hans serie med den på varierade sätt skändade finska flaggan. Kontrastverkan mot den borgerligt värdiga arkitekturen är slående.
Koskinens arbeten presenteras i en kronologisk ordning. Utställningssalarna i museets övre våning fylls av de färgglada verken från sextiotalet, ofta i form av installationer där varierande artificiella föremål ger uttryck för samhälleliga kommentarer. Såväl titlar som verkens karaktär i övrigt präglas av en vilja att provocera och väcka diskussion kring tidens aktuella politiska ämnen. Ett rum är helt ägnat åt skisser och diverse material kring undergroundrörelsen inom vilken också Koskinen aktivt medverkade. Ur en liten bandspelare hörs en ständig ström politiska sånger framförda av bland andra Rauli Badding Somerjoki. I teckningarna förenas politik med manifestationen för den sexuella friheten i form av könsorgan stående ut ur de mest oväntade ställen.
Verket Svinmessias intar huvudrollen i en sal där det omges av en stor mängd andra arbeten fokuserade kring svingestalten, bland dem ett par trafikmärken i naturlig storlek där den sedvanliga människofiguren förbytts mot ett svin. Här visas också de kontroversiella vapnen där polisväsendet karakteriseras av svinet. Då även salen intill ägnats åt svinfamiljen reser sig tanken om det tvångsmässiga i upprepningen. Begreppen suddas ut och uddens riktning blir diffus. Den seriella svinfiguren förlorar sitt symbolvärde och återställs till sin lättsamma verklighet.

I serien där Koskinen med små grepp förvandlat de olika företagens logor till reflektioner över etiken kring verksamheten närmar han sig det begreppsliga uttrycket och återvänder till det mera allvarsamma engagemanget för samhällets bekymmer.

Nedre våningens presentation av Koskinens produktion efter 1972 är till synes präglad av en total motsättning mot hans tidigare energiska inlevelse. Efter att ha varit en revoltör med glöd och övertygelse faller Koskinen här in i det fotorealistiska måleriet med återhållsamma och föga originella landskapsstudier. Att återge verklighet sådan den ter sig är fjärran från hans forna medkänsla med de mindre bemedlade och förtryckta. Genom olika vilsna ansatser finner han på nittiotalet den symboliskt starkt laddade hjärtformen som han i otaliga variationer bearbetar.

Harro Koskinens roll som en av popkonstens pionjärer i Finland är obestridlig och åskådliggörs grundligt genom utställningen. En viss gallring bland arbeten borde dock ha gjorts för att skapa större rymd kring det mest centrala i hans politiska och samhällsinriktade tidiga konst.