HBL 12.8.2006
Heli Hiltunens konstnärskap har främst karakteriserats av ett själsligt sökande. Hon har gjort sig känd för att arbeta med en symbios mellan måleri och fotografi. Hennes säregna verk har kännetecknats av ett personligt uttryck som varit öppet för tolkningar. Hennes arbeten har utgjort sinnliga reflexioner över minne och närvaro, starkt präglade av det intima som därigenom gett uttryck för det mera universella. Även vardagliga ting har haft en betydelse för hennes konst. Den fragmentariska varseblivningen har gett upphov till en kedja av känslouttryck av vilken det bildats ett slags helhetssyn.
Det är därför jag med förundran möter Hiltunens nyare produktion som just nu kan beses i galleri Ama. Känsligheten i penselföringen är sig lik men det öppna och sinnliga djupet tillsammans med det personliga har här förbytts mot en mera allmän begrundan. Här visas bland annat en kollektion oljemålningar ur serien Köynnöksenkantajat. Temat utgörs av lövverk i varierande gröna valörer. Det naturalistiska uttrycket med ljusets skiftningar och i vissa fall den för Hiltunen utmärkande poetiskt suddiga ytan förblir ytligt. Djupet såväl som utrymmet för olika betydelser saknas, här ställs vi inför en realitet sådan som vi ser den. Magin med det underliggande och det eventuellt blivande är borta. Beröringen har blivit mera anonym och måleriet förefaller snarare handla om ett skickligt utförande.
Nedre våningens halvabstrakta landskapsmålningar ter sig mera trogna Hiltunens tidigare tankegångar. Målningarna är hängda i två strikta rader och bildar en minimalistisk helhet. Färgskalan är mörk och det är till synes skymningstid. Här syns något av det poetiska uttrycket Hiltunen tidigare har ägnat sig åt. Med den stora skillnaden att det även här råder anonymitet. Vi ser här ensliga vyer där melankolin och tomheten karakteriserar stämningen. Tiden har stannat och frånvaron är påtaglig. Det dystra betonas ytterligare av att utgångspunkten förefaller vara så neutral.
Fotografierna bildar det starkaste inslaget i Heli Hiltunens utställning. Om målningarna ger uttryck för ett slags sorgsen uppgivenhet så finner man desto mera styrka i fotografierna. De två stora bilderna med blommande träd ger uttryck för olika stämningar. Där blommorna i den ena bilden höjer sig starka och sköna ur den mörka bakgrunden blir de i den andra bilden till förunderliga formationer där skönheten nästan övergår till en diffust erfaren kuslighet. Båda bilderna för dock tanken till den österländska världen.
De övriga fotografierna gestaltar verkligheten genom det subjektiva i naturens tecken. Här kommer Hiltunens personliga uttryck till sin rätta. Till exempel den subtila förnimmelsen i form av ett knappt synbart spindelnät i mörkret tillsammans med titeln Ajan pidättelijä bjuder på utrymme för vidare tolkningar.
Utställningen i sin helhet lämnar efter sig intrycket av att Heli Hiltunen befinner sig i en fas där hon tvekar mellan det realistiska och samtidigt det för henne karakteristiska mera konceptuella uttrycket. Eller mellan det originella och det mera neutrala.