Rebell in i det sista

HBL 24.10.2015 Det italienska avantgardets dolda pionjär Carol Rama (1918-2015) hade varit konstnärligt verksam under sju decennier när hon i slutet av september i år avled 97 år gammal.

En omfattande retrospektiv vandringsutställning med hennes verk har nu nått konstmuseet Emma i Esbo. Det är fråga om ett konstnärskap bortom definitioner och begränsningar, någonting som sedan länge blivit en raritet inom konstens strukturerade domäner.

Genom sin starka integritet och sitt obevekliga förhållningssätt lyckades Rama länge hålla sig till marginalen. Marginalen är som känt en grogrund för det originella och betydelsefulla, till skillnad från etablissemanget.

Ramas konstnärliga värld präglas av det icke-korrekta, ogenerade och eldfängda. Hon förefaller vara fullkomligt oförskräckt i sin kamp mot det konventionella och likgiltiga. Samtidigt äger hon förmågan att åskådliggöra det bräckliga och sårbara som alltid döljer sig bakom det groteska och vanställda. Hon provocerar och demaskerar, besvärar och exploderar. Många feminister har uppfattat Rama som en själsfrände. Hon har själv tagit avstånd från alla slags kategoriseringar, snarare är hon en sann humanist för vilken varje människa är lika värd.

Ramas konstnärliga debut skedde i 1940-talets Turin i Italien med akvareller där besatthet och begär blottas förbehållslöst i erotiskt färgade scener. I det fascistiskt och katolskt formade samhället möttes utställningen med förfäran och censurerades som obscen.

Också i Emma har de tidiga akvarellerna samlats i en röd dunkelt belyst sal som för tanken till bordellernas värld. Bilderna domineras av sargade kroppar och såväl feminina som maskulina genitalier omgivna av utsträckta tungor och ormar. De erotiska skeendena utmärks av drömskt surrealistiska drag ur det undermedvetna samtidigt som något av en vardaglig saklighet kommer till uttryck i valet av föremål.

Rama har en förkärlek för ting som löständer och skor med höga klackar som i dessa sammanhang förlänas en fetischistisk laddning. De tvådimensionellt tecknade människogestalterna befinner sig ofta i omständigheter som refererar till sinnesrubbningar eller fysiska svagheter. Och ändå fylls bilderna av det eteriskt sköna till följd av den känsliga linjen och de utsökta färgerna. Den skira färgskalan och kropparnas paradoxala okroppslighet ger i all strävan efter njutning uttryck för människans ensamma sårbarhet och lidande.

Sedermera genomgick Ramas konst olika faser. På 50-talet övergick hon till abstrakta geometriska former influerad av tidens starka böjelse för konkret konst. Också det gjorde hon på sitt eget sätt genom bilder där kedjor av rektanglar bildar poetiska landskap märkta av rytmisk rörelse och rymd.

60-talet blev hennes mest uttalat fysiska period där informalistiska kompositioner av eruptivt genomdränkta färgfält flankeras av destruktiva element som injektionssprutor, metalldelar och kanyler. Det våldsamma och olycksbådande är ständigt närvarande. Organiska beståndsdelar som fingernaglar eller fragment av pälsdjur täcks av nagellack eller andra oortodoxa material för att sedan bereda rum för konstgjorda ögon. De senare förekommer rikligt i verk som blir ett slags kartbilder eller anteckningar över sinnets förskjutningar. Färgen breder ut sig på papper och koncentreras till luftiga fält där konstgjorda ögon blickar ur mönster med bokstäver, textfragment eller invecklade matematiska formler. Som om det skulle vara fråga om en annorlunda närvaro på främmande logiska grunder.

På 70-talet återupptar Rama barndomsminnen kring faderns cykelfabrik som element i sin konst. Fragment av innerslangar samlas i knippen som delar av tredimensionella skulpturer eller förenas styckade och utslätade till sofistikerat avskalade bilder. De patinerade färgnyanserna och gummits lent sinnliga yta förlänar även strama geometriska kompositioner en stark känsla av fysisk närvaro.

Ramas 80-tal förflyter i förvirringens tecken. Det avskalade är ett minne blott i bilder där ytterligheter ur drömmens och mytologiernas värld möts. Människofigurer som tidigare till sitt yttre väsen var näst intill immateriella blir överflödande deformerade i märkliga scener där de möts i de mytiska djurens apokalyptiska rike.

Sedan 90-talet blir uttrycket åter sparsamt och linjen får en allt större betydelse. Färgen flyr undan och ersätts med känsligt stiliserade teckningar där motivet nästan uteslutande utgörs av könsorgan.

I Emma visas en sevärd film där Ramas konstnärskap reflekteras. I sin ateljé omgiven av ett inspirerande kaos understryker den ålderstigna konstnären vikten av synd. Och intelligens. Med andra ord förmågan att tänka självständigt. Av allt att döma är Ramas konst i dag mer aktuell än någonsin.