HBL 18.2.2006 Utställningen av Katarina Reuter i det lilla galleriet Amas vackra lokaler är en förbryllande upplevelse. Efter att tidigare ha sett hennes arbeten bär jag med mig intrycket av en intuitiv målare med dragning åt det romantiska i naturen, en som konsekvent har ägnat sig åt sitt ämne.

Romantik saknas inte heller i denna utställning, snarare tvärtom. Konstnären har i vissa målningar gett sig i kast med något av det mest klassiska inom konsten, nämligen solnedgång och stjärnhimmel. Katarina Reuter saknar inte mod, hennes motiv innebär ju en balansgång vid avgrunden till det klichéartade. Något som ytterligare försvåras av att hon även mångfaldigat sitt motiv. Det gör hon i synnerhet i målningen med titeln Huomiseen som består av hela sex stycken solnedgångar målade på skivor i olika storlek. Serien är grupperad kring den mittersta kvadraten som i sin tur skildrar en stjärnhimmel. När hela arbetets yttre kanter dessutom bildar en oregelbunden kvadrat slutar detta experimenterande i en oordning av ytor som den mörka kvadraten i mitten inte lyckas balansera.

Reuter har i sina tidigare målningar ofta använt sig av en teknik som går ut på att kombinera olja och kulspetspenna. Kulspetspennan lämnar efter sig ett märkligt skimmer som vid mörka nyanser även besitter en viss känsla av mystik. Av utställningens totalt sju målningar är ungefär hälften utförda på det här sättet.

Trots den luftiga hängningen av arbetena blir kaos utmärkande för helheten, i stället för den konsekvens som präglat Reuters tidigare utställningar. Eftersom hon valt att visa målningar som består av ett slags pusselbitar skulle man önska att helheten tematiskt skulle vara mera sammanhängande. När motiven utgörs av fragmentariska sinnesbilder och enstaka helt abstrakta dekorativa målningar utan någon egentlig förbindelse sinsemellan blir det svårt att förstå konstnärens intentioner med helheten.

Som betraktare känner jag mig vilsekommen. Det ser ut som om Reuter har beslutat ändra gestaltningen av sina arbeten, så att hon går från det unika mot mångfald och i sin iver att laborera med pusselbitarna glömt att tänka på innehållet.

I galleriets nedre våning finns ett arbete som helt avviker från alla de övriga genom att den ger uttryck åt en symbolisk tanke samtidigt som den gestaltar naturen. Det är en målning i fyra delar med titeln Johtopäätös där en röd linje knyter samman de olika delarna. På målningens första del löper linjen vid sidan av ett berg genom den andra delen som för tanken till topografisk bild för att i den tredje delen trassla ihop sig till en svårlöslig härva och i den fjärde delen återigen bilda en enhetlig linje längs berget. Symboliken som döljer sig i den röda linjen, i dess invecklade väg mot klarhet tycker jag mig återfinna i utformningen av hela utställningen. Reuter bjuder på en mångfald men låter bli att knyta ihop viktiga trådar som blir hängande.