HBL 28.5.2011
För varje år tycks Bildkonstakademiens slututställning bli mera professionell och minimalistisk till sin karaktär. Den här gången präglas helheten ända till den grad av det enhetliga och välavvägda att misstanken om en kurators styrande hand uppstår.

Som tidigare visas utställningen i tre delar: på gallerierna på Kaserngatan och Lönnrotsgatan och i skolans lokaler. Årets upplaga domineras till stor del av måleriet där det expressiva och groteska möter mera kontemplativa uttryck. Också installationer och video förekommer rikligt. Här finns existentiellt sökande och samhällskritik blandat med lyriska stämningar. Det vardagliga finns närvarande på varierande sätt.

Höjdpunkten på Kaserngatan är Tatu Engeströms lakoniska videoinstallation där en ung man städar bort kommersiella texter. Efter att ha hört stadens beslut att göra omgivningen renare beställer han färg och avlägsnar lugnt de störande inslagen. På Lönnrotsgatan ses bland annat meditativa målningar av Sara Orava och Ari Björns dokumentation av sitt sociologiskt inriktade konstprojekt. Animationen av Petteri Cederberg studerar färgens och linjens väsen på ett eteriskt sätt.

I själva Bildkonstakademin breder verken ut sig på tre våningar. Heini Ahos arbeten har redan tidigare setts av konstpubliken. Hon tycks intressera sig för seendets gåta. Den ger hon form åt med vardagliga medel som transformeras till förgängliga förnimmelser. Liknande tankar om det flyktiga finns i Marjatta Holmas kontemplativa målningar. Dem kan man se mera av i en hel utställning på tm-galleriet där de bildar en ytterst förnäm och poetisk helhet. Vardagen är i hög grad närvarande i Pia Siréns betagande installation där presenningar i plast blir till ett storartat bergslandskap av urban karaktär. Simo Ripatti har gjort den begreppsliga och samtidigt konkreta installationen intill. I den har en samling grovt täljda åror fästs så att de svävande i luften blir en gestaltning av det rofyllda. I verket framhävs så vikten av det mera eftertänksamma förhållningssättet.

Stråk av liknande tankar syns i Jenni Eskolas installationer som ger uttryck för det meditativa i form av ändlösa rader av linjer. Hennes minimalistiska verk är dock mera släkt med det urbana. Det urbana förekommer också i Joonas Jokirantas rörliga bilder som förvandlar långa korridorer till ett pulserande stadsliv. Populärkultur och romantisk eskapism präglar Anna Rokkas lilla koja i flera våningar. Janne Kärkkäinen åskådliggör ålderdom i sina porträtt där gamla människor skildras med värme och integritet.

I Bildkonstakademins foajé finns något som vid första anblicken tycks ha hamnat fel. Reklamståndet visar sig dock vara ett verk av Heikki Räisänen och Antton Mikkonen. De tar fasta på det marknadsinriktade och kommersiella som enligt deras mening också konsten borde vara en del av. Ett alarmerande tecken på vår förändrade tillvaro är att ännu för några år sedan kunde verket självfallet ha tolkats som en provokativ parodi. I dag förblir intentionen dunkel.

Diego Bruno har gjort en dokumentär där en grupp musiker improviserar med basen på klassisk musik och sedan tillsammans reflekterar över det de gjort. Ett gott alternativ skulle ha varit att göra ett renodlat ljudverk då den förtätade musiken skulle ha förblivit i fokus. Bita Razavi tycks med sin bröllopsvideo ställa frågor om det rimliga i statens invandrarpolitik.