HBL 11.7.2009 Finlands fotografiska museum har efter olika lokaliteter sitt säte i Kabelfabriken sedan 1992 och firar nu fyrtioårsjubileum. I en samlingsutställning, utan den ofta frustrerande tyngden av ett tema, presenteras verk av dagens finländska fotografer. De samsas om ett utrymme som också omfattar en historik över museets verksamhet under de gångna åren i form av korta texter och fotografier.
I utställningssalens hjärta finns en bred gestaltning av den vanmakt som tidvis erfars av många som ägnat sitt liv åt konstskapande. Hannele Rantala har tapetserat väggen med nekande svar till sina stipendieansökningar tillsammans med olika slags element för inspiration. Bilder av gamla mästerverk förenas här med konstnärens bryska reaktioner och blir till ett slags manifest mot beslutsfattarnas val.
Timo Kelaranta visar en fin serie där det mest grundläggande för fotografi, form och ljus, på ett sofistikerat sätt förenas i de olika valörerna. Den abstrakta kompositionen upprepas ett flertal gånger och förvandlas genom färgernas variationer till en meditativ handling.
Den afrikanska verkligheten skildras av Raakel Kuukka i vars bilder det dokumentära förenas med det mera poetiska. Här experimenterar hon även med olika slags formella grepp som reducerar bilden till mindre fragment. Av dem bildas ett slags tillfälligheternas narrativ som belyser nyanserna i en annan tillvaro.
Även Catarina Ryöppys bilder styrs av formen som liknar bilens framruta. Fukten och det flödande vattnet på glasskivan framkallar ett melankoliskt uttryck där tanken om förtvivlan uppstår.
Utställningens höjdpunkt är Santeri Tuoris stora videoprojektion där skogens väsen på ett subtilt sätt framträder. På den orörliga bilden av gamla trädstammar projiceras ytterligare en bild där grenarnas stillsamma rörelser ger upphov till en drömsk stämning. På så sätt transformeras en enkel vy till en mångbottnad och kontemplativ själsbild med spår av tidens olika skikt.
Marjukka Vainio söker i sina eteriska bilder ge form åt det organiska och föränderliga i naturen.
Efter att tidigare ha skapat starka bilder med en underliggande dramatik har Ulla Jokisalo på senare tid fastnat i det som först var en knappt antydd och sparsamt använd effekt. Nämligen användandet av olika slags övrig materia, som klippta fragment eller knappnålar, på sina fotografier. Nu blir allt detta snarare ett självändamål som dominerar uttrycket och omvandlas sålunda till ett hinder.
Stefan Bremer visar bilder som fokuserar på det illusoriska. Också Kari Soinios långsmala bilder tycks vara iscensatta i spåren efter den religiösa bilden i mitten. Det motsatta är fallet i Elina Brotherus fotografier där motivet framför allt utgörs av henne själv. Hon framträder här omgiven av den storslagna naturen där den tidigare intensiteten i det privata och personliga förbyts mot ett mera vagt uttryck. Ett annat slags skärpa uppstår i ett foto där hon ses bakifrån i närheten av en man. Den tysta resonansen dem emellan förlänar bilden en djupare relation också till den omgivande naturen.
En videoinstallation av Elina Saloranta visas här separat. Filmen gestaltar en tangolektion där ett par bland flera andra koncentrerat och omsorgsfullt virvlar runt. Bilden fokuseras på fragment och tonerna av tango förbyts snart mot dem av det gryende livet i en livmoder. Den havande kvinnans gest av kärlek och omtanke till det ännu ofödda barnet.