HBL 1.4.2006 Santeri Tuori är en ung konstnär som vill förändra och ifrågasätta. Han utforskar bildens möjligheter, undersöker och analyserar. I sin utställning i studion på Wäinö Aaltonens museum har han ställt sig frågan vad som händer om ett porträtt vaknar till liv. Han visar fyra videoprojiceringar som alla grundar sig på ett svartvitt fotografi på vilket det sedan reflekteras ett rörligt porträtt i färg gjort med hjälp av videokameran. De fyra arbetena är trots den gemensamma utgångspunkten mycket olika sinsemellan. Det de alla har gemensamt är allvaret i bilden under projiceringen samt den neutrala bakgrunden i blågrått.
Den lilla pojken i arbetet med titeln Ett spöke förvandlas från den allvarsamma, begrundande gestalten till ett rörligt virrvarr. Videobilden blir till ett formernas äventyr med kubistiska inslag där pojkens ansikte deformeras och ansiktsdragen flyter in i och förbi varandra. Plötsligt har han flera ögon på de mest underliga ställen. Den helt ljudlösa återgivningen som dessutom sker i slow motion skapar ett intensivt och brett register av känslor där uttrycken varierar från glädje till stumt raseri och där stämningen stundtals närmar sig den i en mardröm. I bakgrunden till denna hysteriska förening av rörelse och känslor skymtar man ibland den ursprungliga lilla svartvita gestalten som storögt verkar stå och undra hur det kunde bli så här.
Projiceringen av den lilla flickan, Liina, är även den ljudlös och äger en viss målerisk skönhet i form av den sakta flytande bilden där flickans hår långsamt fladdrar i luften. Trots det estetiska väcker arbetet snarare obehagskänslor. Flickans gestik och minspel påminner om dem i vuxenvärlden och hennes koketterande inför kameran som ytterligare förstärks av det långsamma tempot får en genast att tänka på det bräckliga i den barnsliga oskuldsfullheten.
Skiftningarna i de återstående två projiceringarna är betydligt mera återhållsamma. Den ena med titeln Céci är ett stillsamt porträtt av en ung kvinna i mörka flätor. Hon ser allvarligt in i kameran då ögonen plötsligt vidgas och blicken i dem blir nästintill djävulsk. Även det stora leendet som långsamt spricker ut bär tecken av galenskap. Och sedan blir hon sig lik igen som om ingenting hade hänt.
Utställningen i sin helhet bjuder på en mängd tankar och fängslar med den ljudlösa genomtänkta behandlingen av ämnet, ända till den grad att jag nästan går miste om ytterligare ett arbete som döljer sig bakom en diskret vägg. Där i ett långsmalt utrymme finner jag en ensam monitor framställande en likaså ensam ung man i ett ihärdigt försök till ett 35 minuters leende. Han anstränger sig så hårt att det snarare blir till en grimas och även hans förmåga att balansera verkar drabbas. Avsikten med denna hårda kamp förblir dunkel för mig, i synnerhet i detta sammanhang där den helt faller utanför allt det övriga.