HBL 22.12.2012 En säregen värld med egendomliga figurer och en ljuvlig doft av trä öppnar sig på galleri Sculptor. Det är som om tiden skulle stanna och bereda rum för upplevelser där det cirkusaktiga förenas med starka emotioner. Här visas ett bisarrt skådespel med inslag där det humoristiska och djupt gripande möts.

En klunga robotar ställer till ett interaktivt spektakel som trots det skenbart lekfulla ger uttryck för existentiella betraktelser. Robotarna föreställer nämligen skelettlika gestalter som rör sig med hjälp av rollatorer.

I en samtid som präglas av ständiga meningsutbyten kring äldreomsorg
får verken också en samhällelig dimension. De illustrerar på ett hjärtskärande sätt den bräcklighet och vilsenhet som en hög ålder ofta för med sig.

Gestalternas böjda väsen uppstår ur varierande begagnade ting av vardaglig karaktär. Olika slags nät i metall, härvor av hår och övrigt bråte blir krökta former som i tankarna transformeras till levande bilder av ålderstyngda tärda människofigurer. De näst intill transparenta varelsernas skuggor faller på väggarna vilket ytterligare framhäver deras existens som ett slags vålnader på sin väg att bli till intet. Stödda på rollatorer bildar de en ödmjuk och virrig skara illusoriska individer som inte riktigt kan tänkas klara sig utan hjälp.

Går man tillräckligt nära väcks de plötsligt till liv. Robotarna fylls av blinkande ljus och en vilsen ojämn rörelse tar sin början. Bara för att lika plötsligt tystna på nytt. Konstnärsparet Pekka och Teija Isorättyä (f. 1980) lyckas här på ett ytterst gripande sätt att ge uttryck för det motsägelsefulla i att bli ålderstigen. Sorgen över krafternas tynande förenas med viljan att behålla sin integritet och få utlopp för den inre energin. Den forna vigören för en falnande kamp mot resignationen.

Det spektakulära antar mera lättsamma toner i en barnskötarrobot som gjord av gamla spinnrocksfragment och belyst inifrån den långa spetskjolen frenetiskt vaggar en tom barnvagn.

En marionettkvinna tillverkad av svinläder håller i en stor svart paraply. Plötsligt inleder hon en stillsamt sinnlig dans som ackompanjeras av ett rytmiskt ljus. Rörelsen präglas av en nedstämd anspråkslöshet som ibland avbryts när hon för en stund höjer det böjda huvudet. Det nedstämda tycks vara av mera bestående karaktär hos en dyster figur som sittande på en stol sliter sitt långa hår.

Allt detta övervakas av två ståtliga, jättelika djur med en stillsam värdighet. De har sammanställts av stubbar, trädrötter och liknande materia med ursprung i naturen. I synnerhet skogens konung, älgen, gestaltas här med en självklarhet där naturens egna organiska former finns i fokus.

Paret Isorättyäs konstnärliga värld tycks befinna sig fjärran från dagens behärskade, ofta minimalistiskt präglade svala elegans. Den ymniga helheten har vissa paralleller med folkkonst samtidigt som den genom hantverkskunnande, teknologi och stråk av konceptuella tankegångar tar sin obestridliga plats på den mångfacetterade scenen för samtidskonst.