Polerad värld på gränsen till kitsch

HBL 7.3.2009 Förnimmelsen är ursprunget till all konst. Skapandet förutsätter en förmåga att iaktta och att sedan föra tanken vidare. Medvetenhet om de varierande sätten att förhålla sig till omvärlden gör sig påminda också när det gäller att skapa konst. Fotografin har sedan sin begynnelse varit ämne för diskussion vad gäller det autentiska och objektiva. Det sågs länge som ett objektivt sätt att avbilda verkligheten. Samtidigt har det alltid varit ett faktum att fotografen på ett subjektivt sätt väljer sitt eget perspektiv och dess omfattning, den del av verklighet han vill återge.

Ola Kolehmainen har under en lång tid intresserat sig för att fotografera arkitektur. Hans sätt att ta bilder skiljer sig från det dokumentära i den mån att det snarare är detaljerna och fragment han vill avbilda. Då söker han ytor som utmärks av det neutrala.
De skall vara av modernt snitt utan spår av vare sig tid eller mänsklig närvaro. I hans bilder förekommer rikligt med upprepade detaljer av geometrisk karaktär. Genom sina val förefaller han söka strukturera tillvaron. Bildens yta är ofta noggrant indelad i symmetriska fält som han sedan ger sig in på att ändra med hjälp av illusoriska skiftningar.

Upprepningen och det geometriskt avskalade var grepp som minimalisterna använde i sina verk. I jämförelse med fotografi var dock deras skulpturala installationer och andra verk någonting de skapade ur tomma intet, även om spåren efter människans hand skulle avlägsnas. Kännetecknande för fotografiet är att motivet redan existerar, fotografens arbete är att upptäcka det. Till skillnad från minimalisterna vill Kolehmainen också föra in ytterligare ett element, nämligen ljusets reflektioner. Tillsammans med de ofta böjda formerna ger de upphov till varierande illusioner om en skenbar verklighet.

Ljusreflektion är det slags företeelse som fyller en med oförställd förundran och glädje när den plötsligt uppenbarar sig. Det är dock fråga om en oväntad liten iakttagelse som hör samman med en flyende personlig upplevelse. När den som här kolossalt förstoras och otaliga gånger upprepas blir den materialiserad och förlorar sin magi som är förknippad med just det oväntade, knappt skönjbara och förgängliga.

Kolehmainens fotografier är jättelika till formatet. Med de bjärta färgerna och den ytterst glänsande ytan balanserar många av bilderna på gränsen till kitschens och reklamens värld. Somliga av dem känns mera genuina, som den näst intill transparenta bilden på någonting som för tanken till väldiga isblock. I dem kan anas en koncentration som i övrigt saknas i den heterogena helheten.

Kolehmainen har också tagit ett steg mot det mera immateriella och expressionistiska med två bilder där stoffet helt utgörs av en reflektion. De stora ytorna kan i vissa fall ge ett bedrägligt sken av kontemplation, inte minst beträffande titlar på verken. I dem refereras det inte sällan till begrepp ur en annan, mera djupsinnig verklighet. Kolehmainen tycks dock med sitt uttryck befinna sig bortom den verkligheten.

Det kolossala fotografiet David och Goljat möter besökaren i Kiasmas lobby. Här tycks det stora formatet vara motiverat och de runda upprepade formerna samtala med husets avskalade arkitektur. Hängningen i övrigt är återhållsam och verken besitter en sval elegans. Det kvardröjande intrycket blir likväl ihåligt.

Vastaa