HBL 1.9.2010 Ett eget originellt uttryck och känsla för materia hör till ovanligheter hos dagens allt mer fiktivt orienterade unga konstnärer. I stället för trender eller virtuella världar visar Hannakaisa Oksanen konceptuella verk som baserar sig på genuint hantverk.
Hon tycks ha en ypperlig känsla för samspel med naturen. I hennes träskulpturer förenas tillfälligheterna med en känsligt omsorgsfull bearbetning. Hon skär i trä, fogar samman och syr. Mycket av stoffet har hon hittat och gett en ny betydelse.
På utställningen råder en stilla ro där de svagt belysta verken bildar en avskalad och poetisk helhet. Den sinnliga doften av trä och bivax tillför en ytterligare dimension. Oksanen arbetar ofta med starka motsättningar. Hennes uttryck utmärks av ett slags värnande som plötsligt kan förvandlas till en antydan om det hotfulla.
Också det sårbara är starkt närvarande. Det förgängliga och bräckliga möter ständigt på nytt det mera stabila och beständiga. De aggressivt spretande spetsiga formerna uppenbarar sig överraskande ur en i övrigt harmoniskt rofylld yta.
Som brukligt är inom begreppskonsten har titlarna stor betydelse. På så sätt utgörs till exempel verket Seinäruusu av flera skikt. Ordets finska betydelse syftar på en som övergetts och blivit ensam då andra bjudits upp till dans.
Verket på väggen är ett slags illusorisk gestaltning av en kreation. De grova brädorna har hon luftigt sytt ihop. Det ensamma till trots förefaller formen gripen i en vag rörelse där det förtröstansfulla tydligt kan erfaras. Inifrån verket lyser ett varmt ljussken som en symbolisk påminnelse om att det sist och slutligen är inom sig själv man skall söka svaret.
I övrigt gör Oksanen observationer som hon sedan transformerar till abstrakta minnesbilder av det hon förnummit. Ett verk på golvet består av ett antal fyrkantiga ramar som märkts av tiden. Den patinerade grå ytan är skör men får stöd av de böjda pinnarna som binder ihop delarna. Lösa trådändar fullbordar intrycket av det som inte riktigt är gripbart.
Till skillnad från de fristående skulpturerna blir Oksanens reliefer mera behärskade och stela samtidigt som ljuset ger dem en annan slags dramatik. Här har hon skurit bort fragment för att sedan återföra dem med hjälp av stygn. Så blir de som diffusa erinringar av det förflutna.