HBL 6.2.2016 Naturen har genom alla tider inspirerat tänkare och konstnärer. Allt sedan upplysningstiden har det funnits filosofer som betonat naturens förädlande verkan på människan.

Stråk av dessa har berört även Jussi Heikkilä (f. 1952) som under decennier har funnit sina konstnärliga ämnen där. Hans naturintresse är till det yttre fjärran från romantikens dramatiska syn på naturens dolda, näst intill gudomliga krafter. Snarare är det fråga om att uppmärksamma verkligheten ute i naturen och översätta valda delar av den till konstens poetiska språk. Förutom konkreta beståndsdelar från naturen använder han sig rikligt av referenser, framför allt litterära. Han går metodiskt till väga, observerar och samlar element och intryck för framtida bruk. Olika slags fragment sätts samman för att bli till avskalade alster av begreppslig karaktär. Begreppslig i den meningen att han tycks sträva efter respektive företeelses idé, att blicka inåt i stället för utåt.

Sedan länge har hans huvudsakliga motiv kommit från ornitologins domäner och fokuserat på fåglars väsen och livsvillkor nära och fjärran. Heikkiläs förhållningssätt har vissa paralleller med det empiriska inom naturvetenskapen, han hittar, sorterar och arkiverar men till skillnad från det vetenskapliga lämnas analysen och tolkningen åt betraktaren.

I stället för att märka och gömma undan upptäckterna ger han dem ett nytt liv som delar i konstverk utförda med minimalistisk precision. Hans konstnärliga uttryck är försynt och fåordigt, även de sporadiska hänsyftningarna på rådande missförhållanden viskas fram i stället för att vara bullersamma manifest.

Förutom det konkret fysiska är tomhet och pauser i likhet med konturer karakteristiska medel för Heikkiläs konst där reflektion har en central betydelse. Ur det tysta uppstår sakta scener vars betydelse sist och slutligen formas i betraktarens tankar.

I den retrospektiva utställningen visas en stor mängd av Heikkiläs verk, så stor att en del av verken berövas den rumsliga frihet som de trots det ofta lilla formatet skulle behöva omkring sig. I skulptursalens höga rymlighet finns större verk i ett harmoniskt samspel som inte helt sträcker sig till innehållet. Inom plexiglaslådornas vagt böjda former ryms det nämligen någonting av det mest oroväckande för dagens marina miljöer, blåalger och en blandning diverse skräppartiklar av plast. Denna havets mardröm kontrasteras mot den skönhet som endast naturen kan åstadkomma, drivved som tiden och det salta vattnet har märkt. Ett stort antal trästycken bildar ett slags flotte på golvet där en bädd beretts i form av kudde och täcke med ejderdun.

Utmärkande för Heikkiläs stillsamma uttryck, om än som medel ovanligt för honom, är den projicerade bilden på kudden där det längs en fågels fjäderskrud allt emellanåt färdas en ensam, knappt skönjbar droppe. Som en diskret tår över det dystra ödet.

I en av salarna har i långa vitriner samlats det som uppenbart har inspirerat Heikkilä i hans konstnärliga gärning, litterära verk. En övervägande del av böckerna handlar om ornitologi men även reselitteratur och filosofi förekommer. En förkärlek för avlägsna kulturer syns förutom i böckerna, också i några verk där kimonon finns i fokus. Som exotiska inslag blir de ytliga parenteser i sammanhanget.

Även konstverk bestående av konkreta litterära verk väcker en farhåga om relationen mellan form och innehåll. Ett litterärt verk har en oberoende existens med integritet och kan svårligen transformeras till en annans konstobjekt genom att endast placeras i en annan kontext. Kulminationen nås i ett verk bestående av ett antal fysiskt tunga exemplar av en nyligen utgiven faktabok om ornitologi som staplats på två träkuber. Vari består förvandlingen från en hög fågelböcker till ett konstverk?

Dilemmat flyr undan i konstverk där Heikkiläs konceptuella tänkande återigen skärps. Till exempel i verket Ornitologi, (M. von Wright 1859 – J.A. Palmén 1873) från 1998-2001. I en långsmal låda på väggen finns de två uppslagna litterära verken i var sin ända. De förenas fysiskt och begreppsligt av en tunn tråd i vars mitt kan anas en fragil fågelfigur, böjd av samma tråd och knappt synlig.
Eller i verket Tom mängd (vandringsduva) där former lånade från matematik binds samman med textfragment av Pehr Kalm och Tom Waits som accentuerade av tomhetens stringens belyser vidden av de begreppsliga färderna.

En del av Heikkiläs konstverk kan även ses på Luomus som Naturhistoriska museet av en outgrundlig anledning numera heter.