HBL 13.9.2014 En ypperlig känsla för materia förenad med mild humor har under decennier varit utmärkande för Kari Cavéns konst. I hans begreppsliga värld uppstår betydelserna ur bekanta ting som för honom blir upptakten till någonting annat.
Det minimalistiska förhållningssättet innebär upprepning och sammanställning som följer sin egen logik. Olika slags vardagliga föremål behåller sin karaktär samtidigt som de blir delar av ett nytt sammanhang. Cavéns verk sträcker ut sig i rummet och förmedlar vitt skilda observationer. Perspektivet skiftar från det bekymmerslöst lättsamma till mera dystert färgade tonfall.

Den här gången splittras uttrycket i ett stort antal fragment med varierande skärpa. Cavéns styrka finns i det förtroligt egenartade som ofta bär spår av det förflutna. Innanmätet av ett gammalt piano bildar stoffet för en flyttbar vagn. Ur de böjda formerna och patinerade färgerna uppstår en organiskt föränderlig om än återhållen estetik, förenlig med musikaliska tankegångar. Plötsligt brister apparaten ut i en hel skala toner och påminner på så sätt om de glatt överraskande upplevelser som gångna tiders vandrande musikanter kunde framkalla.

Förnöjelsen av detta slags förskjutningar i tid och rum präglas av det emotionella som befinner sig bortom förnuftets domäner. Minnets dolda skikt väcks då till liv av oväntade fysiska skeenden.

Allvaret i förskjutningen framträder i det särdeles uttrycksfulla verket Apuva! I uttrycket förenas drag av sextiotalets avskalade möbelestetik med krigsårens hantverkstradition och ger upphov till en känsla av oerhörd tyngd och resignation. Cavén har begåvats med blick för fina nyanser som med omedelbar verkan förlänar till synes diskreta verk de mest eftertryckliga känslostämningar.

Också det industriellt mekaniska och nytillverkade finns dock här som utgångspunkt för flera verk. Den runda spegelmosaiken i stort format är alltför dominerande och förblir genom det oväntat neutrala greppet stum, intentionen till trots.

Desto större känslighet präglar arbeten där det obetydliga och av byråkratin märkta lilla tinget pappersklämman har huvudrollen. Förenade i långa rader som fästs på träpinnar och hängts på väggen blir de till eteriskt ordnade nät fulla av symbolik. De näst intill transparenta systematiska raderna antar grafiska former som i synnerhet i dagsljus tycks skälva i ljusets rörelser. De rationella beståndsdelarna transformeras till en poetisk metafor för det ogripbara och bräckliga.