HBL 4.3.2006 Wäinö Aaltonens museum har åtagit sig en krävande uppgift genom att på en gång presentera verk av hela trettio finska fotografer sedan tidigt 1980-tal. Utställningens titel Närvaro – synpunkter på det finska fotografiet får mig genast att undra vems synpunkter det här är fråga om. Det rådande sättet i vår tids konstvärld är ju att erbjuda publiken färdiga tolkningar som man också kan se som ett sätt att förneka betraktaren glädjen eller förmågan att finna och upptäcka på egen hand. Här gör man det genom att försöka pedagogiskt dela in helheten i rum som getts sju beteckningar: känsla, minne, spår, intensitet, konstruktion och annanstans. Inför detta behov av kategoriserande infinner sig misstanken om ett behov av att styra i stället för att helt okonstlat låta bilderna tala för sig själva. Då man på det här sättet dessutom skingrar de olika konstnärernas verk blir följden en svåråtkomlig och rörig helhet.
Besökaren välkomnas dock som sig bör av en tillbakablick i fotografins historia i form av arbetet Spiraali/Camera obscura av Marja Pirilä och Petri Nuutinen. Det är ett spiralformat minimalistiskt verk med små öppningar för de optiska linserna. När man väl kommer in i den bjuds man på fascinerande skådespel i form av små bildrutor som reflekterar rörelse ute i omgivningen, upp och nedvänt.
Fotografin har under sitt segertåg genomgått en betydlig förvandling. Man har nästan helt lämnat det svartvita och gått mot det nu vanliga stora formatet som även innebär färg och glänsande ytor. Motiven har inte mycket att göra med dokumentation eller porträtt i traditionellt avseende. Under slutet av 90-talet gjorde de unga kvinnliga fotograferna sitt intåg med ett subjektivt analyserande av sin fysiska person eller sitt själsliv. Deras banbrytare var redan tidigare Ulla Jokisalo som här visar flera arbeten. Något av det starkaste är två bilder med titeln Lust där en sax inlindad i bloddrypande gasväv ger uttryck åt det sensuella samtidigt som man genom den vassa spetsen starkt erfar faran och lidandet.
Elina Brotherus har genom ett slags intensiva självporträtt forskat i sitt inre. Vi ser bland annat serien av tre bilder där hon är klädd i sin fars bröllopsklädsel, i sin mors bröllopsdress och i tredje bilden i moderns begravningsdress. Genom små skiftningar uttrycker hon förutom subjektiva känslor även en mera allmängiltig begrundan över det existentiella.
Trots allt det intressanta i väl förverkligade konceptuella analyser kan man ibland känna en viss lättnad i att betrakta ett helt annat slags analyserande. Det finner man i den likaså unga kvinnliga fotografen Sanna Kannistos projekt där hon med vetenskapligt intresse studerat grodornas liv. På de tre bilderna ses grodan i olika faser i närbilder tagna i hennes studio.
Heli Rekula är en mångsidig fotograf som förutom sina studier av rofyllda och avskalade landskap tidigare bland annat har gjort bilder av sig själv insmord i olika sorters fett. De två som visas här väcker tankar om ett slags oro och ansvar för det allmänt kvinnliga och dess kollektiva utnyttjande genom kommersialiseringen av utseendet.
De manliga fotograferna står för två tredjedelar av utbudet på utställningen. En av de mest betydelsefulla är Ola Kolehmainen. Hans stora minimalistiska arkitekturbilder lämnar inte mycket övrigt att önska vad beträffar skönhet, meditativt lugn och behagfull tomhet. Av Stefan Bremer visas bland annat en fin serie svartvita bilder från Helsingfors dekadenta nattliv år 1983.
I denna brokiga samling fotografier hittar man mycket som är intressant och värt att begrunda. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över svårigheten i att på detta sätt möta konst. Man bjuds på otaliga fragmentariska intryck som omöjligen hinner fastna innan det redan är dags för det följande. Förutom tid och tålamod kan det selektiva betraktandet här vara en till hjälp.