HBL 14.3.2011 Den här gången är det Vesa-Pekka Rannikko som kommer att representera Finland i Venedig-biennalen som öppnas i början av juni. Hans idéer till det kommande projektet visas nu på Forum Box. Den centrala utgångspunkten utgörs av rummet i förhållande till det förflutna och nutid. Han närmar sig sitt ämne på ett begreppsligt sätt. Inne i den finländska paviljongen, ritad av Alvar Aalto 1956, kommer det att visas en installation med rörlig bild.

I den preliminära versionen ses tre projektioner som tycks bilda ett slags ytterligare rum av immateriell karaktär. Det imaginära rummet uppstår ur projektionerna i olika vinklar på varandra. Då bilderna tonats i olika nyanser ger de också sken av att ge upphov till en ständigt föränderlig målerisk upplevelse.

Rannikko har gjort sig känd genom att på olika sätt utforska bildens väsen. Hans gestaltning rör sig på gränsområden mellan det två- och tredimensionella. För honom tycks inte motivet i sig vara av lika stor vikt som sättet det är framfört på. Han har länge arbetat med skulptur som snarare berör måleriets problematik. Gemensamt för alla hans projekt är det konceptuella förhållningssättet som innebär referenser till tid och rum. På så sätt bildar de ett mångfacetterat nätverk där betydelserna uppstår ur sammanhanget.

Också detta projekt innehåller en mängd olika spår. Han utgår från paviljongens arkitektoniska karaktär som han samtalar med. Paviljongen kommer att få en ny fasad med paneler som liknar de ursprungliga men är svartvita. Genom att avlägsna färgen vill han nå upp till en mera abstrakt föreställning om byggnaden och betydelserna kring den. Fasaden har också en mera symbolisk innebörd som kommentar till de varierande utspelen i konstens värld.

Här visas också en del svartvita målningar som har en central del i installationens uppbyggnad, både konkret och begreppsligt. Det är målningar som Rannikko har skaffat på loppmarknader och transformerat till någonting annat. Annat i den meningen att han har behållit det ursprungliga motivet men målat om det till svartvitt. Detta slags grepp blir till en metaforisk yttring där en mängd frågor väcks.

Att måla över en annans verk kan kännas våldsamt men motiveras genom att så skänka ett övergivet verk ett nytt liv. Ett liv där det förflutna ännu finns men får en mera abstrakt framtoning genom det svartvita och mera grafiska. Det är som att få fram målningens idé. Det är inte ovanligt att upphittade föremål används som beståndsdelar i dagens konst. Mera sällsynt är dock att de som här genom begrundan transformeras till en autentisk del i en tankeprocess och dess resultat.
De slutgiltiga videorna kommer att filmas på plats i den finländska paviljongen. Stoffet kommer att utgöras av installeringen av de svartvita målningarna. På så sätt gestaltas verklighetens och tidens olika skikt och blir till en berättelse där det vardagliga ständigt ses ur nya perspektiv.