HBL 27.2.2011
Ett reflekterande förhållningssätt är karakteristiskt för Terike Haapoja. Hon fördjupar sig grundligt i olika slags skeenden. Där inspireras hon av vetenskapliga metoder med hjälp av vilka hon transformerar förlopp från naturen till lyriska yttringar. På så sätt har hon gestaltat bland annat det flyende livet hos djur eller syrebildningen vid växtprocesser.

I sin nu aktuella utställning tar hon ett steg längre och närmar sig den reella världen ur ett mera samhälleligt perspektiv. Fast endast till en del, utställningen är starkt tudelad. Hon har tagit initiativ till ett ännu imaginärt och utopistiskt parti som heter Toisten puolue (de andras parti). Begreppet den andre har sitt ursprung i filosofin och har förekommit i sammanhang där identitet och frågor kring utanförskap varit centrala. Partiet har nu helt konkret registrerats och har också ett partiprogram. Publiken kan också fylla i medlemsansökan och på så sätt ge sitt stöd till partiet.

Vilka är då de andra som partiet strävar efter att rädda? På partiets webbsida talas det om miljoner rättslösa som lever i vårt samhälle. De finns på alla områden och inom alla arter. Dessa röstlösa skall lyftas fram och garanteras grundrättigheter. En lovvärd atmosfär av altruism svävar över önskemålen om andras väl.
Varför känns det trots en uppenbart god avsikt som om man skulle kvävas av all denna uppmaning till handling? Och till handling av konventionell karaktär genom att följa invanda mönster i det politiska livet. Detta slags interaktiva utställningar med strävan till en kollektiv upplevelse blir allt vanligare i dagens konstvärld. Man lånar grepp från områden som präglas av givna former och en mekanisk apparatur i stället för att gå vidare med konstens medel. Risken finns att insikten och motivationen stagnerar och fastnar i det kollektiva förfaringssättet som också innehåller drag av spektakel. Samtal av betydelse borde kunna föras bortom de redan fastställda formerna.

Konstnärligt sett är utställningen mångfacetterad och ytterst väl genomförd. Tre jättelika projektioner med meningar som ständigt avbryts och ersätts av nya ackompanjeras av ett stort antal små högtalare på var sin ställning på golvet. Ur dem hörs ett livligt sorl av röster som vardera ventilerar de andras situation och deras rättigheter. Fragment av dessa resonemang syns i projektionerna. Plötsligt far bokstäverna iväg en efter en för att bilda stilla svävande svarta moln i likhet med myggsvärmar. Bara för att småningom lika stillsamt återvända tillbaka in i meningarna.

På detta abstrakta sätt når Haapoja flera skikt av medvetande som förutom det estetiska också får en att begrunda över frågeställningarna. Metaforerna i den poetiska installationen ger upphov till en mångfald tankar. Med rent konstnärliga medel lyckas Haapoja beröra begrepp som frihet och beroende, gemenskap och utanförskap. Därför känns den interaktiva delen överdriven och framför allt så symtomatisk för vår tid.