HBL 22.11.2014 Av alla gallerierna i Helsingfors hör Konstsalongen till en alldeles egen kategori genom det värdigt ålderstigna. Helt i enlighet med galleriets namn är det fråga om en gammaldags salong med äkta mattor, antika möbler och knarrande nötta parkettgolv. Stråk av förgången tid och bildningens stilla närvaro resulterar i en fullständigt unik miljö fjärran från den minimalistiska vita kuben som dominerar dagens konstscen. Därför är det inte heller alltför lätt att få konstverken att inta den centrala rollen här.
Detta lyckas Inka Nieminen att få till stånd på ett suveränt sätt. Hon förvandlar de tre salarna till en drömsk värld där ett fåtal installationer i dämpad belysning lever sitt eget liv. Stycken av tunna skalade och slipade trädstammar bildar stoffet till hennes skulpturer. Stammarna blir till vertikala klungor och knippen i varierande format. De är löst sammansatta som ett löfte om det föränderliga och obeständiga. Träets ljusa väsen har varsamt blottats och framstår som en symbol för parallellerna mellan människan och naturen. Den lena ytan bär referenser till olika slags organiskt sårbara fragment.
Den ytterst konkreta utgångspunkten till trots är det ljus och skugga som definierar stämningen. Skiftningarna i deras dans utan ände väcker skulpturerna till liv och för dem till en annan verklighet. Den illusoriska rörelsen har gjorts i form av videoprojektioner som i sitt möte med träytan ger upphov till nya betydelseskikt och perspektiv.
Redan i det första rummet möts man av ett dunkel ackompanjerat av dova klanger. De smala stammarna bildar en formation på väggen och konfronteras av rörlig bild som föreställer motsvarande former. Bildens lätt fladdrande oavbrutna rörelse för tanken till ett slags urartad bön, en ritual med shamanistiska undertoner. Med anledning av ljudets och ljusets samspel är inte heller drag från österländska tempelomgivningar verket främmande.
Människan har en mera uttalad roll i installationen där ett knippe trästycken höjts till spetsen av en stång i metall. På knippet skälver en kvinnas ansiktsdrag och ger uttryck för varierande sinnesstämningar. Förverkligandet påminner om Tony Ourslers förskjutna videoprojektioner och balanserar på gränsen till det övertydliga. De omgivande akvarellerna däremot transformerar skulpturens former till en tanke ur vilken det uppstår finstämt gåtfulla, lätt skeva porträtt.
Längst inne i det bortersta rummet öppnar sig en kontemplativ scen. Likt ben i en jättelik vinge hänger de tunna stammarna från sitt fäste mot väggen. Som en spegelbild bredvid ses projektionen av dem i svagt neonrosa nyanser. Sakta rör sig den illusoriska vingen oupphörligen upp och ned, upp och ned. Den nästan transparenta vingens gest accentueras ytterligare av ljudvärlden som påminner om tonerna av österländska vindharpor i bambu. På så sätt smälter det fysiska och det okroppsliga samman till en idé om det meditativa och hypnotiska hos naturen.