HBL 22.10.2016 I dagens förtingligade konstvärld tenderar betydelser fly undan och förvandlas till massproducerade tomma föreställningar. Samhällelig konst har gått samma öde till mötes och förlorat skärpan till följd av upprepning och tankens frånvaro.
En välkommen kontrast utgörs av palestinsk-brittiska Mona Hatoums (f. 1952) konst. Sedan 1980-talet har den fokuserats på människans integritet och dess relation till den omgivande verkligheten, ofta färgad av underliggande mörka toner.
Etisk begrundan och utanförskap tycks vara ständigt återkommande teman i hennes konst som influerats såväl av surrealism som minimalism. Den för minimalismen karakteristiska kylan förvandlar hon dock till ett engagemang som förlänar de strama formerna en inre glöd och mening. Dessa förenas med stråk av sinnlig poesi vilket betonar det sårbara och bräckliga och utvidgar således uttryckets många skikt.
Hatoum gör oss uppmärksamma på verklighetens ofta bedrägliga karaktär, på de förskjutningar och skiftningar som döljer sig strax under den skenbart stabila ytan. I hennes konst förekommer ständigt motsatta krafter, kontraster som är ofrånkomliga och nödvändiga i allt liv.
I början var Hatoums främsta medel den fysiska kroppen. Sin egen använde hon i radikal men effektivt fåordig performance eller i verk där kroppens avfall som klippta naglar eller hårstrån blev till påminnelser om tillvarons efemära karaktär. Sedermera har den fysiska kroppen ersatts av rumsliga verk där snarare spår efter människan och hennes gärningar är synliga.
I den omfattande utställningen på Kiasma visas Hatoums verk ända från sent 1970-tal. Installationer förs samman med skulpturer, rörlig bild och dokumentation av de tidiga performanceverken. Förutom som skisser och fotografier ses dessa i monitorer, till exempel Roadworks (1985) från södra London där raskravaller brutit ut.
Hatoum vandrar sakta barfota längs gatorna. Svarta kängor har bundits fast runt vristerna och släpas efter henne som en konkret olycksbådande skugga. Den stillsamma gesten refererar till obestämd fysisk makt och våldsamheter. Skeendet ändrar också karaktär när det framförs ute i verkligheten i stället för konstens invanda domäner.
I en ännu mer lakonisk och därmed också slående scen, The Negotiating Table (1983), ligger Hatoum höljd i blodig plast på ett bord omgivet av tomma stolar. I bakgrunden hörs nyheter från inbördeskriget i Libanon och västerländska ledares tal om fred. Paradoxerna understryks av obehövliga förklaringars frånvaro.
Även andra installationer bär spår av Hatoums ursprung i Mellanöstern. I Undercurrent (red) 2008 har en röd matta vävts av textilklädda elkablar. Ur mattans kvadratiska kärna breder sig kablarna ut på golvet i ett ornamentalt kaos. Tillsammans med den djupa röda färgen bildar glödlampor i änden på kablarna en pulserande cirkel där ljuset långsamt intensifieras tills det återigen mattas av.
Estetiska traditioner förenas med starka symboler för existensens ytterligheter och blir som ett slags altare. I Present Tense (1996/2011) blir en ofantlig mängd traditionella palestinska olivoljetvålar med infällda röda pärlor till en sinnligt gestaltad karta som låter ana palestiniernas utsatta öde. Ett mer globalt perspektiv gestaltas av Hot Spot (2013), ett jordklot där pågående kriser markerats med flammande röda neonrör. Det röda skimret tycks vara i färd att erövra allt mer rum som ett tecken på en dyster framtid.
Ett av Hatoums mest kända verk som även visats i Ars 95 är Light Sentence (1992). Titeln refererar till såväl straff som ljus. Enkla stålburar bildar en inhägnad inne i dunklet. I mitten rör sig en ensam glödlampa sakta upp och ned. Ur det mekaniskt regelbundna och obestämt oroväckande uppstår plötsligt en drömsk scen där skuggor dansar omkring på väggarna. Här kristalliseras Hatoums förmåga att med få medel förena mångfalden av motsatta krafter och översätta dem till konstens poetiska språk.