HJÄRNSTORM/Tema SLUMP/ våren 2019 Slumpen är en möjlighet. Definitionen av begreppet slump tangerar det oberäkneliga eller nyckfulla, och i vaga ordalag det lyckosamma. Framför allt handlar det om någonting oväntat, okontrollerbart och svårförklarligt. Till skillnad från dagens noggrant strukturerade tillvaro bjuder slumpen på oförutsägbara utvägar. Förutsättningen är dock att våga fånga det som inte har bekräftats från något håll och som saknar alla garantier. Därför är det heller inte fråga om tillfälligheter så som de förstås när någonting till synes osannolikt inträffar, som plötsliga sammanträffanden med personer ur ens förflutna eller någonting liknande. Detta slags händelser kan matematikerna räkna sannolikheten för och de utgör sällan det mirakel som överraskningen får oss att tro. Slumpen i det avseende jag talar om innebär en avgörande ändring i omständigheter där det redan slutna plötsligt öppnar sig i ett nytt ljus, som en möjlighet. Det som då skiljer slumpen från rena tillfälligheter är att substansen som den uppdagar redan omedvetet existerar i människans inre. Genom intuition kan man sedan identifiera och erkänna vikten av det nya perspektivet.  

Genom tiderna har människan i sina försök att förstå världen skapat sig olika slags förebilder och auktoriteter. Den mest universellt omfattande makten och ordningen har utgjorts av religioner. På alla håll i världen har religioner fungerat som ett enande element med rätt och befogenhet att styra det mesta, ända från människors tankar till deras vardagliga samvaro och förhållningssätt. Det motstridiga mellan tron på guds allsmäktighet och makthierarkierna inom de kyrkliga institutionerna har ignorerats men tillsammans har de lett till ett passivt accepterande av det som ödet har att erbjuda. Med andra ord har det uppstått en mängd mer eller mindre uttalade konventioner, regler och rutiner för en till synes anständig tillvaro. I de mera sekulariserade, industriella samhällen har religionen som auktoritet ersatts av en skenbar frigörelse från sociala och moraliska inskränkningar. Skenbar i den meningen att ramarna för fria val alltid är förutbestämda och styr vår syn på världen. 

Kvar finns dock det mänskliga behovet av tillhörighet, av att känna gemenskap med andra människor. Det uppenbarar sig i ett annat slags gemensamma konventioner som inte sällan har materiella grunder. Det som förenar dem alla är strävan efter en ordnad och välplanerad samvaro där det finns föga rum för slumpen. Människan tycks i likhet med andra djur ha ett inre behov för regelbundet upprepade mönster, i människans fall antar de formen av sociala koder. Oavsett samhällsform eller kulturella omständigheter får de människan att känna sig trygg och skyddad inför det oförutsedda, som lätt upplevs som besvärligt och skrämmande. 

Och ändå är slumpen en oundviklig del av livet. Alldeles som begångna misstag eller misslyckanden kan slumpen öppna ens ögon för plötsliga insikter och annorlunda perspektiv. Det som inte gick enligt skisserna tog en annan riktning och visade sig sist och slutligen vara lika bra eller till och med bättre än det ursprungliga. Hur väl man än planerar kan en obetydlig förskjutning äga rum och på ett ögonblick förändra skeendet till ett annat. Vid sådana tillfällen är det beroende på ens förhållningssätt hur det förändrade förloppet utvecklas. Har man kraft och mod nog att lugnt reflektera över de nya omständigheterna uppdagas det förr eller senare helt oväntade perspektiv som utan slumpen skulle förblivit oupptäckta. Det som först tycktes som en enda möjlig utväg får plötsligt ytterligare nyanser och skiftningar ur vilka någonting helt nytt uppstår. 

Slumpen har paralleller med varseblivningen. Att vara mottaglig för små förskjutningar och knappt skönjbara ändringar är till stor glädje i livet. Plötsliga förnimmelser kan fylla en med tillfredsställelse och ge upphov till en stark känsla av inspiration. Ofta handlar det om ljusets reflexioner eller andra flyktiga skeenden som sakta blir till intet utan att lämna spår. Då skärps blicken och man uppmärksammar även i övrigt det som vardagen har att erbjuda men som ofta förbises och förblir obemärkt. Vanan och de inrutade rutinerna må vara bekväma och gynna effektivitet men berövar samtidigt tillvaron välbehaget och uppmärksamheten på det mera spontana och oförberedda. Förutom att slumpen utgör ett behövligt avbrott tror jag att betydelser och djupare insikter först uppstår ur det oväntade som bryter av det brukliga. Då tvingas man att stanna och begrunda över vikten och meningen av det man är med om. 

Helt oumbärligt är detta för allt slags skapande. Konstens unika beskaffenhet uppstår till stor del ur konstnärens förmåga att se på ett annat sätt och genom sitt konstnärliga tänkande kunna kristallisera och förmedla detta. Att ta tillvara slumpen och låta den få rum i samspel med kunskap och de övriga upptäckterna får till stånd ett ständigt föränderligt och fortlöpande väv av betydelseskikt. Då blir det fråga om ett slags förslag, alternativa sätt att förhålla sig till verkligheten. Så är det även med forskningen. Bakteriologins fader Louis Pasteur har konstaterat att slumpen gynnar ett förberett sinne. Vågar man se det som befinner sig bortom gränsen till det omöjliga har man möjlighet att nå oanade insikter. Betingelserna utgörs av närvaro och koncentration, av att tyst iaktta och reflektera. 

Tystnad och reflektion är dock en bristvara i dessa dagar som har en förkärlek för spektakel i stort format. Inom konsten råder det i dag ett slags intellektuellt överbeskyddande vilket innebär att de självutnämnda pedagogerna har tagit över rätten att definiera betydelserna. De allt mera växande skarorna som lockats till museerna bjuds på förutsägbara upplevelser med förklaringar på allt. Ingående beskrivningar och tolkningar intill varje konstverk fråntar beslutsamt publiken upptäcktsglädjen och möjligheten att ur sina egna premisser ägna sig åt reflektion. Det oväntade och överraskande lyser med sin frånvaro i sammanhang som uttryckligen borde utgöra deras domäner. Samtidigt understryks uppfattningen att konst endast kan upplevas eller förstås enligt instruktioner ovanifrån, i stället för uppmuntran till öppenhet och begrundan. 

Slumpen kan vara en bra ledsagare när det gäller att uppleva konst. Ett utmärkt exempel är den finsk-schweiziska konstnären Denise Zieglers offentliga verk Epigram för fotgängarna i Helsingfors från 1999. Hennes installation återfinns på gjutjärnslocken till gatbrunnar på olika håll i Helsingfors centrum. Den består av åtta poetiska epigram som var och en lakoniskt beskriver situationen fotgängaren befinner sig i. I närheten av universitetsbyggnaden Porthania förkunnar ett lock: JAG ÄR ETT FJÄRRVÄRMELOCK, JAG VAKTAR DE UNDERJORDISKA GÅNGARNA. En dikt i den ordnade urbana vardagsmiljön, på ett lock till en gatbrunn, är en vacker hyllning till det som upplevs som trivialt. I verket förenas flera aspekter av vikt: konstens tillgänglighet för alla, slumpens avgörande roll i att ta del av verket samt fokuseringen på små flyktiga förnimmelser. Det slumpartade poängterar även ett förhållningssätt där betraktelsen bevarar sitt oberoende och sin egensinnighet i direkt relation till eventuella betraktare, utan det ofta stela och förutsägbart organiserade som skulle vara fallet i konstens salonger. Förundran över att ha lagt märke till den anspråkslösa gesten förlänar det fortsatta strövandet ett stråk av förväntan, ett nyvaknat intresse för de dolda detaljerna i stadsmiljön. Zieglers konst har även för övrigt paralleller med avantgardets förhållningssätt, bland annat har hon ofta använt upphittade föremål eller andra slumpmässiga ting som centrala del av sina konceptuella verk.

Placeringen av hennes epigram på de godtyckliga platserna för tanken till den tidiga gatukonsten som obehärskat och sporadiskt uppenbarade sig på urbana icke-platser. Det anarkistiskt färgade uttrycket var ohämmat i sin strävan efter frihet och marginell närvaro bortom samhällets strukturerade normer. Den närvaron och friheten har dock sedermera banaliserats till oigenkännlighet genom gatukonstens frivilliga införlivande i konstens kommersiella scener. Slumpen och det oförutsägbara med syfte att skaka om och väcka tankar var en elementär del av gatukonstens idé som i salongerna har flytt undan och blivit till själlös intighet.

Det oväntade och svårförklarliga hör samman med avantgarde och annan mera experimentellt utmärkt konst. Deras säte är i marginalen som till skillnad från den etablerade konstscenen saknar inskränkningar och konventionella målsättningar. I marginalen görs ingen större skillnad mellan konst och liv, de båda sammanflätas och stimulerar varandra. Där finns det utrymme för experiment och också misslyckanden som utgör en nödvändighet i organiskt föränderliga och levande uttryck. 

I Berlin hyllas det slumpmässiga och vardagliga på Museum der Dinge, en skattkammare för oförutsedda upptäckter. Hyllmeter efter hyllmeter av vitrinskåp i salarna fylls av föremål som en gång under de senaste hundra åren varit del av någons vardag. Sorterade efter färg eller ändamål trängs där i ett skönt kaos allt ifrån föremål märkta med nazisternas symboler till emaljkrokar, souvenirer, verktyg, tvålar, elektronik, leksaker, cigarrettetuier et cetera. Befriade från alla slags tolkningar kan de betraktas alldeles som de är, en ytterst inspirerande och mångfacetterad tidsbild full av lättnad över avsaknaden av politiskt korrekta förklaringar. Temporärt samlas vissa delar av samlingarna till spontana utställningar med olika teman. I mars i år visade Peter Herbert sin samling av missformade tändstickor från DDR med tillhörande utforskning och ritningar märkta av vetenskaplig precision. I den lilla boken har han sorterat tändstickorna efter särdrag och egenskaper i olika kategorier med latinska titlar, helt i enlighet med naturvetenskapliga metoder. Vid finissagen av projektet Lumomonsterologie uppträdde ett band i dadaistisk anda och gav luft åt sarkastiska iakttagelser kring den östtyska byråkratin.

I början av 1900-talet ville dadaisterna protestera mot det förnuftiga och logiska, de ifrågasatte den traditionellt borgerliga ordningen och vansinnet med krigsföring. Deras uttryck var diffust och oberäkneligt, ett fruktbart möte mellan bild och poesi. Slumpen var deras stora inspirationskälla som kom till uttryck i svårgripbara och ibland även lekfullt anarkistiska verk. Det lekfulla och till synes oordnade använde de som medel för att kritisera och göra uppror mot det vanemässiga och rationalistiska förhållningssättet till världen.

I dadaisternas fotspår föddes den internationellt spridda konströrelsen Fluxus på 1960-talets alternativa konstscen. I stället för definitioner och konkret fysiska verk underströk de betydelsen av slump, flyktighet, humor och det vardagliga. Termen fluxus betyder rörelse eller flöde vilket också återspeglades i de svårgripbara föreställningarna märkta av absurdism och flyktighet. Sedan tidigt 40-tal var en av de centrala figurerna inom den avantgardistiska konsten den amerikanska kompositören och ljudkonstnären John Cage (1912-1992). Han använde slumpen som inspiration och utgångspunkt i många av sina ljudexperiment där oväntade komponenter och iakttagelser från den vardagliga omgivningen hade en avgörande roll. Genom att fokusera på det vi alltid omges av riktade han uppmärksamheten mot det inre, det som har en närvaro men behöver lyftas fram och ordnas på nytt för att bli upptäckt. Med andra ord förverkligade han det som gör konsten unik, att genom koncentration och det oväntade fungera som vägledare på färd mot djupare förståelse och nya perspektiv. Cage inspirerades av zenbuddhismen vilket bland annat skänkte honom en filosofisk insikt om vikten av tystnad och tomhet. På liknande sätt som hans experiment var förankrade i vardagen var han lyhörd för det lågmälda och överraskande, fjärran från det mekaniska och invanda.

Att beakta slumpen är att bejaka avbrottet, att ha förståelse för pauser och det fragmentariska. Det alltför bestämda och jämnt flytande kan sällan leda till något banbrytande. Slumpen behövs som en påminnelse om vikten av det oförklarliga och osäkra. Att acceptera dess betydelse är en nödvändighet för en meningsfull tillvaro. I synnerhet i allt slags skapande behövs det mod och förståelse för det som inte kan definieras eller förklaras för att på så sätt förbli öppen och mottaglig för det man inte visste. Dagens konst lider av ett dilemma som utgörs av ett begär efter det igenkännliga, ordnade och redan bekräftade. Konsten närmar sig allt mer det underhållningsområde som traditionellt riktat sig till den stora masspubliken. Följden av detta blir en förändring av fokus, i stället för begrundan och det lågmält originella förväntas stora gester och lättsmälta spektakel. Åtminstone tycks det utgöra konstens auktoriteters definition av vad den stora publiken är förmögen att ha förståelse och intresse för. Själv tror jag att man då på ett beklagligt sätt underskattar såväl konst som publik. Man borde tvärtom värna om konstens integritet och oberoende i en förvirrad värld där tomma föreställningar ständigt roterar och upprepas utan att någon bryr sig. Vana och likgiltighet borde göras uppror mot och ersättas av mottaglighet för det oförutsedda och obeträdda. Vikten av att söka fånga det svårgripbara kan inte nog betonas.