HBL 10.11.2018
Konsten förändras ständigt och befinner sig bortom definitioner. Den skapas av intryck och observationer som genom känsla och intellekt förs samman och formas till ett konstnärligt uttryck. Ofta är det fråga om iakttagelser i vardagen som i övrigt lätt kan passera obemärkt. Förmågan att se vikten i det till synes obetydliga är ovärderlig för strävan efter det väsentliga. Som konstnär kan man inte heller vara rädd för det osäkra utan skall tvärtom utveckla förståelse för att ta vara på de möjligheter till nya perspektiv som uppstår ur det oförutsedda och obestämda. Framför allt skall konst röja konstnärens eget förhållningssätt till liv och verklighet.

Detta slags självständigt tänkande och mod råder det brist på i dagens förvirrade samhälle. Människan är ett flockdjur som av bekvämlighet och strävan efter gemenskap förlitar sig på olika slags auktoriteter. Genom alla tider har folk erbjudits förströelse i stället för uppmuntran till eftertanke. Vår tids förströelse utgörs av en omåttlig konsumtion och ett lika omåttligt begär efter ekonomiskt välstånd. I en sådan värld har bildning och begrundan fått vika undan för spektakel och lättsmälta omedelbara upplevelser.

Som en skenbar motvikt har det i konstvärlden uppstått ett behov av samhällelig konst där aktuella skeenden och bekymmer i samhället finns i fokus. Syftet är att legitimera det konstnärliga uttrycket med antydan om ett socialt och politiskt engagemang. Ett dilemma uppstår dock då de ”samhällskritiska” konstverken till stor del följer förenklade riktlinjer med starka motpoler som även i övrigt dominerar den samtida debatten. I stället för att med konstens medel söka nya perspektiv och annorlunda frågor tycks det politiskt korrekta bilda en stomme för många konstverk, harmlösa nog för att passa konstmarknaden. Sporadiskt utspridda begrepp med referenser till filosofi eller andra vetenskaper, fast tömda på sitt innehåll, tycks även i frånvaro av substans vara nog för att förläna konstverket en kritisk karaktär.

Dessa tanklösa trender kan småningom förväntas upphöra till följd av sin omöjlighet. Alarmerande är att de fått fäste i konstutbildningen. I praktiken innebär det att framtida konstnärer inte lär sig att analysera, att göra skillnad mellan självständigt tänkande och manipulation. Bildkonstakademin har som landets högsta konstnärliga instans ett stort ansvar i att uppmärksamma skevheter och understryka vikten av medvetenhet. Sorgligt nog uppdagas allt oftare outtalade förväntningar med betoning på det ”kritiska”, oberoende av elevers förmåga och intresse. Då uppstår frågan: vad har hänt med de fria konsterna? Det unika med konst har traditionsenligt handlat om en kombination där begåvning, oberoende och originalitet varit av vikt, med andra ord en förmåga att se på ett annat sätt och en passion på att uttrycka detta genom konst. Överraskande och personliga förhållningssätt skiljer konst från underhållning, likaså strävan efter reflektion. Konstnärer är individer med varierande fallenhet som skall ägna sig åt ett uttryck och en genre som för var och en känns naturliga. Rekommendationer eller påtryckningar att följa rådande trender borde vara främmande för varje lärare som i stället utan undantag borde värna om en konstnärlig integritet.