HBL 19.10.2008 Reflektionen över människans fysiska väsen har under alla tider utgjort en betydande del av konstnärernas stoff. Elina Brotherus har, efter att huvudsakligen ha avbildat sig själv, under senare tid vänt blicken åt den traditionella bildkonsten och dess tidlösa poser. Hon har här fotograferat sex klassiska dansare från Parisoperan inspirerad av scener från de gamla mästarnas målningar.

De tre kvinnliga och tre manliga dansarna gestaltas bortom tid och verklighet i det jämna och lena ljuset i Brotherus egen studio i Paris. Det fina ljuset tillsammans med den vita omgivningen skapar ett annat slags scen till skillnad från den i operans värld. Här ses dansarna med sina fasta muskler utan scenografiska tillägg utlämnade åt sin sårbarhet, ensamma eller tillsammans. De utstrålar en koncentrerad integritet som sporadiskt även accentueras av ett slags distansering i form av draperingar eller en bortvänd blick.
Dansarnas fysiska existens får en också att begrunda den klassiska dansens paradoxala karaktär: smärtan och den oerhörda ansträngningen som förenas med grace och plasticitet och transformeras till en illusion av eterisk lätthet.

Djupare än till det yttre går inte heller Brotherus intentioner. Här är det fråga om posering i konventionell mening utan någon strävan till själslig närvaro. Dansarna blir till en representation av den fysiska gestaltningen i konstens värld.

De seriella bilderna ger ibland i likhet med rörlig bild upphov till en illusion av en föränderlig rörelse. Detta kommer mest markant till uttryck i serien med sju fotografier där en vitklädd dansare avbildats i varierande ställningar. Hennes vida kläder i förening med det långa flängande svarta håret förlänar bilderna en abstraherad förtrollning där spår ur den österländska meditativa dansen blir påtagliga. Den jordiska existensen underordnas här den mera sublima föreställningen om rörelsens karaktär.

I vissa av bilderna förekommer ett grepp bekant från Brotherus tidigare fotografier, nämligen hon själv med foten på utlösaren i färd att exponera bilden. Genom detta vardagliga element bryter hon den i övrigt upphöjda stämningen och skapar också en relation mellan de olika konstarterna. Samtidigt blir det ett element av kontinuitet i hennes eget konstnärliga arbete. Även om hon här har valt ett annorlunda stoff är det sist och slutligen ännu hon själv och hennes uppfattningar som står i fokus.

Utställningen är modernistiskt stilren och starkt estetiserad men lämnar också efter sig frågan om det meningsfulla i en fullkomligt konstruerad verklighet.