HBL 24.3.2007 Pekka Jylhäs utställning på Wäinö Aaltonens museum är en kontemplativ hyllning till det estetiska. Redan i museets foajé är det första man möter ett skimrande kristallband hängande från taket. Jylhä är känd för avskalade verk där såväl djur som vatten ofta har en betydande roll. Hans arbeten förefaller höjda över det vardagliga, också bokstavligen i den meningen att de ofta svävar i luften. Den rymliga hängningen låter verken komma till sin rätt och bjuder för en gångs skull betraktaren på rum för upplevelsen. Jylhäs verk föds framför allt ur minnen och är således också yttringar för olika känslolägen. Den rena formen tillsammans med den ofta förekommande vita färgen förlänar uttrycket ett drag av oskuldsfullhet som å andra sidan får sig ett törn genom hans användning av de uppstoppade djuren.
De vita hararna som förekommer i flera av hans verk väcker en känsla av indignation. Den vita lena pälsen tillhör någonting som en gång varit fylld av liv och kunde tänkas att likaväl som människan ha rätt till en integritet. Att djuret sedan på detta sätt utnyttjas som materia blir förutom ett uttryck för ringaktning också en antydan om manér, en upprepning som är svår att motivera. Rentav makaber blir effekten i arbetet Rent samvete där en vit uppstoppad hare hängd i ett kristallband sakta roterar runt. Det som vid första anblicken är en estetiskt tilltalande upplevelse också med anledning av de skimrande återspeglingarna förvandlas till bestörtning vid synen av det oskyldiga djurets krampaktiga väsen. Distanseringen genom det sköna flerfaldigar det fasansfulla och lämnar efter sig ett intryck av vämjelse.
Jylhäs intresse för det sköna kommer i uttryck även där han med kritisk blick tolkar omgivningen. Detta gör han genom ett arbete som kommenterar Åbo sjukan. Det består av ett svart glänsande klot som hängande i ändan på ett vajer högt på väggen förefaller färdigt att ge ytterligare ett bidrag till stadens förödelse.
Den övervägande delen av Jylhäs arbeten uttrycker en stilla meditation. En av utställningssalarna är helt ägnad åt, återigen, en vit uppstoppad hare som på nosen balanserar ett spegelklot. Det roterande klotet fyller hela den stora mörklagda salen med ständigt föränderliga reflexioner som sakta glider längs väggarna. Effekten av den ändlösa rörelsen blir hypnotiserande.
Det mest gripande verket i utställningen är en gammaldags gungstol i bly. den gungar oupphörligt i sin egen stilla takt och förmedlar ett starkt intryck av närvaro och saknad.
I samma sal finns verket som syftar på den urgamla tanken om att bränna sitt ljus i båda änder. Det klichéaktiga till trots får det långa glasröret med ljus i båda änder en styrka genom att kontrastera tanken mot det fridfulla och minimalistiska utförandet och blir till en estetiskt tilltalande upplevelse.
Samtidigt som Jylhä ägnar sig åt det sköna söker han även skapa illusionen om materiens beskaffenhet. De på väggarna svävande ballongerna är trots intrycket av lätthet tillverkade i brons som han sedan målat med de glänsande pastellfärgerna. Här berör han även på det för honom karakteristiska sättet konventionen om vad som anses vara värdefullt.
Utställningen som helhet skapar intrycket av ett rörligt konstnärssinne präglat av minnen och ett behov av att förutom det kontemplativa även handskas med det banala.
I samband med utställningen har det getts ut en katalog som presenterar Pekka Jylhäs konstnärskap. Utöver bilderna finns det texter av Liisa Lindgren och Pessi Rautio. Katalogen i övrigt är i stort format och redan omslaget genom dess vita glänsande minimalism ger en aning om Jylhäs sätt att arbeta. Bilddelen skulle fungera bättre om man inte hade valt att låta en del av bilderna fylla hela uppslaget då man får en störande avskärmning i mitten.
Utställningen fortsätter i höst till Helsingfors stads konstmuseum.