HBL 12.4.2014 Dagens unga konstnärer tycks allt oftare inspireras av ett konceptuellt förhållningssätt som influerat av minimalismen bröt igenom redan på 1960-talet. Materien är då underordnad själva idén som skall framstå genom referenser av skiftande karaktär. Detta slags konst är inte lätt att förverkliga och inte heller lätt att definiera. Intentionen står ofta att läsa i verkens titlar men i övrigt förblir det mesta öppet för tolkning.

Under senare tid har det lett till installationer där den avskalade framställningen utmärks av en mängd lösa ändar utan tillstymmelse till strävan efter det analytiska. Då uppstår frågan om inte det begreppsliga har missuppfattats och snarare använts som ursäkt för splittring och fragmentering i rent formalistisk anda, utan vidare intresse eller ansvar för innehållet.

Också i Juuso Noronkoskis (f. 1983) och Mikko Rikalas (f. 1977) gemensamma utställning utgörs grunden av en idé. De vill på ett lågmält sätt uppmärksamma eller iscensätta processer som handlar om tidsbegreppet. I stället för vetenskapligt exakta metoder går de mera poetiskt tillväga.

De få bleka fotografierna blir i all sin vardaglighet som vaga spår efter traditioner där tidens gång gestaltas. Tyngdpunkten ligger dock på verk där själva rummet finns i fokus. På ett ljusskåp ses ett fragment av rummets golv där vattendroppar håller på att förenas.

Till följd av den uråldrigt vidskepliga gesten på väggen intill med två händer hållande en slagruta får uttrycket mer bestämda drag. Det som kunde ha blivit en abstrakt betraktelse över närvarons olika skikt ur varierande tidsperspektiv ändrar karaktär och blir en referens till ett konkret händelseförlopp.

I mitten av rummet på ett gammalt stativ tronar en rund sten som knappt synbart stilla roterar. Det skeendet är förenligt med en stor projektion i det monumentala och i övrigt tomma rummet utanför där betraktaren imaginärt placeras i stenens ställe. Samma rum och väggar ses här rotera under lika många sekunder ackompanjerade av vaga ljud inspelade i realtid.
Förutom ett slags tidsdefinition blir den rörliga bilden en hyllning till den ytterst tilltalande arkitekturen. Rummets ljuvliga rymd förenas med det rörliga och ger upphov till en meditativ känsla av frihet.