HBL 23.2.2013 I en tid där tystnad tills stor del har förlorat sin betydelse är det alltför sällan man ens i konstsammanhang bereds tillfälle till eftertanke. Ofta ligger tonvikten på yttre dramatik som otåligt förändras i takt med rådande trender.
Därför är det välkommet med det fåordigt betänksamma uttryck som utmärker Marko Vuokolas konst. Under den behärskade ytan döljer sig konsekventa iakttagelser kring begrepp som tid och rum.
Han har under en längre tid arbetat med fotodiptyker där ett motiv fotograferats två gånger. Bilderna är ofta till synes identiska, det som skiljer dem åt är den längre eller kortare pausen mellan exponeringarna. Samtidigt är det just pausen som är av vikt. I den koncentreras betydelsen som på så sätt egentligen befinner sig bortom det fysiskt synliga visuella uttrycket.
Nu har Vuokola tagit ett steg längre. Ur diptyken med forsande kaskader som också ses här har uppstått någonting som påminner om konstruktivistiska studier. I verkligheten är det fråga om en begränsad mängd pixlar från fotografiernas absoluta centrum som här förstorats till oigenkännlighet.
Färgerna har inte valts av Vuokola utan är slutresultatet av den organiska processen. De geometriska formerna i skira nyanser är med andra ord verklighetstrogna fenomen somnaturen själv ordnat och konstnären gestaltat i form av fotografiska alster. Budskapet understryker den invecklade struktur som även den minsta företeelse består av och dess oumbärlighet för helheten.
I en monitor ses en mörk ruta som stundtals avbryts av två små ljusprickar som på måfå blir till mot den mörka bakgrunden. De ackompanjeras av ett ihållande ljud från två håll som inte riktigt tycks höra ihop. Här har Vuokola filmat ljuset från en fyr i mörkret, dels för hand och dels på stativ. Alldeles som de två prickarna har även ljuden svårigheter att finna varandra, ända tills det ögonblick då också frekvenserna förenas. För att därefter åter gå skilda vägar. Förutom naturens skeenden väcks här frågor av existentiell karaktär, om svårigheten att finnas till och möta den andre.
Hans Rosenström är en av dagens mest begåvade unga konstnärer. På sitt försynta sätt utforskar han verklighetens beskaffenhet och återspeglar den mot illusionens bedräglighet.
Här har han förfärdigat verk som utan stora åthävor reflekterar kring intention och dess förverkligande.
Yttranden sm ämnats befrämja en fredlig tillvaro ändrar småningom karaktär när de skall ut och bli en del av den reella verkligheten. De drar till sig ytterligare betydelser och förvrängs slutligen till någonting annat där också omgivningen har en central roll.
Rosenströms rumsliga verk gör oss uppmärksamma på de olika betydelsenivåer som döljer sig under den yttre, skenbart okomplicerade existensen.