HBL 1.6.2013 Det är inte ofta mekanisk apparatur låter sig göras till poesi. Det är dock vad P E Lang (f. 1974 i Schweiz) får till stånd med sina verk som är besläktade med den finländska duon Grönlund & Nisunens konstnärliga språk. Galleriet fylls av minimalistiskt formade tekniska konstruktioner som till stor del ljudlöst ger upphov till ett slags rörliga skulpturer.

Langs uttryck har sin fysiska grund i naturvetenskap och fysikens lagar som i hans händer blir hypnotiska upplevelser fyllda av magi. Det som ser ut som trots mot tyngdlagen har en naturlig förklaring som på intet sätt berövar företeelsen dess tjusningskraft. Mekanismerna är fullt synliga och förbinder på så sätt verken samman med det vardagliga livet. De skiftande händelseförloppen är som förnimmelser ur naturen översatta till den moderna teknologins språk.

Så blir till exempel det stilla sommarregnet begreppsligt gestaltat i det enda ljudverket med en uppsjö av tunt vitt papper i ständig rörelse på väggen. Intrycket av fallande regndroppar på tunna löv är omisskännligt och ur prasslet uppstår en verklighetstrogen illusion om all den ljuvhet som utmärker detta slags stillsam kontemplation.

Vatten har en annorlunda roll i ett verk som till utseendet påminner om en skivspelare. Den systematiskt kontrollerade pipetten rör sig i sidled och släpper omsorgsfullt ifrån sig långa rader av jämnstora vattendroppar tätt intill varandra på ett hydrofobiskt underlag.

Dropparna bildar sist och slutligen en blänkande kvadrat där de småningom skall sakta avdunsta och bli till intet. De fulländade dropparna och återspeglingarna väcker tillsammans med det meditativa i upprepningen en känsla av stilla ro och erbjuder ett nytt perspektiv till naturens egen mekanik.

Rörelse av mer asymmetrisk karaktär pågår i verk där elektromagnetisk dragningskraft förenad med oupphörlig mekanisk cirkulation sätter igång skeenden som får en att betvivla sitt synsinne. Regelbundet formade metallstycken tycks sväva i luften och bete sig fullständigt irrationellt inom ramarna för olika konstruktioner i metall.

Magneternas stilla dans där de vilsna söker ett fäste som de strax efter återföreningen släpper blir förutom fängslande naturvetenskaplig dramatik också en metafor för människolivets paradoxer.

En metallkulas långsamma färd upp och framför allt fritt svävande ned bortom alla fysikens lagar känns som ett mirakel med stråk av andliga dimensioner.
Svart gummitråd ger upphov till ett diskret skådespel med många
dimensioner i ett verk där rader av tråd småningom knycklar ihop sig för att sedan lika sakta rätas ut. Även här finns paralleller till naturens organiska och oupphörliga föränderlighet som dessutom till följd av reflektionerna omges av eteriska variationer av ljus och skugga.

Det eteriska återkommer i verket där små svarta silikonringar i långa rader i snabb takt rör sig längs trådar i långa rader. Som myriader av myror skyndar de sig fram och tillbaka i en rytmiskt skiftande rörelse där det ur förtätningarna uppstår optiska synvillor.