HBL14.6.2015 Reflektion över närvaro utgör kärnan för Hans Rosenströms konst. Som medel använder han framför allt ljud och vardagligt arkaiska scenografier. De har lett till upplevelser där betraktaren via flyktigt skenbara konfrontationer och gåtfulla skeenden framför allt tvingats möta sig själv. Orden har fått en allt mer framträdande roll i hans avskalade installationer. De ger uttryck för den förundran som förutan ingenting av betydelse kan skapas. Detta slags existentiell begrundan är djupt personlig. När den dessutom medför ett begreppsligt förhållningssätt till konsten är förutsättningen ett självständigt tänkande utgående från egna premisser. Då kristalliseras uttrycket ur en mångfald möjliga utvägar. Att i detta skede vända sig utåt kan få till följd irrande tankar bortom det essentiella. Så blev det när Rosenström i en utställning på Amos Andersons konstmuseum för ett par år sedan använde andras texter i stället för sina egna. I avsaknad av den oumbärligt personliga strävan transformerades det fragilt känsliga till ordnade trivialiteter.
De är ett minne blott då Rosenström nu återigen helt litar på den egna intuitionen. Den här gången är utställningen tudelad, med den ena delen i Ekenäs och den andra i Helsingfors. Det tudelade till trots blir resultatet en sällsamt enhetlig och tankeväckande betraktelse över människans möte med sig själv och den andre.
På Elverket möts man av en inspirerande rymd. Salarna är tomma med undantag av enstaka vertikala videoskärmar placerade fritt i rummet. Det råder en fullkomlig tystnad som endast ackompanjeras av det naturliga ljusets flyktiga rörelser. Sceneriet uppstår av tidsliga och rumsliga skikt som den rörliga bilden i förening med den fysiska verkligheten får till stånd. Omgivningen upplevs fysiskt samtidigt som den erfars i bild. Med andra ord är det fråga om närvarons karaktär, hur den förändras från det omedelbara till det som uppstår genom olika sinnen och reminiscenser. Tystnaden smälter samman med tomma rum i den rofyllda rörliga bilden och ger upphov till ett tillstånd som närmar sig ren meditation. Det immateriella till trots blir upplevelsen ytterst fysisk.
Det konkreta uttrycks i form av två dansare som plötsligt uppenbarar sig på var sin videoskärm. Först är deras frontala uppenbarelse brutalt tydlig men det utmanande förbyts strax mot ett stillsamt skiftande färdande i rum efter rum. Närvaron blir paradoxalt nog mer intensiv då de ses på håll i förhållande till rummet. Deras återhållsamma samspel refererar till stämningar och förvecklingar utmärkande för relationen två människor emellan. På så sätt blir betraktaren indragen i ett finstämt skeende där avslutningen utgörs av en illusion full av löften.
De infrias på galleri Sinne där delar av Elverkets rum uppstår i form av spegelvända kulisser. En rymd av annat slag öppnas då fragment från en annan vardag ses mitt i det vardagliga. Det förskjutna perspektivet kommer till uttryck såväl materiellt som begreppsligt. Allt är pietetsfullt byggt in i minsta detalj. Det är dock uppenbart att det besökande rummets väsen skall förbli lika öppet och flyktigt som innebörden i de talade orden som hörs från kringströdda högtalare. En manlig röst möter en kvinnlig i ett slags poetiskt hypnotisk verbal rörelse. De inleder den på var sitt håll för att sakta och varligt småningom vidröra varandras ord. Orden smälter samman och upprepas av dem båda. Och ändå finns den dröjande bristen på överensstämmelse kvar, som en påminnelse om det sist och slutligen omöjliga i en fullständig förening två människor emellan.