HBL 17.2.2007 Marianna Uutinen har gjort sig känd som en målare med experimentlusta. Hon har inte nöjt sig med att stanna vid den sedvanliga släta ytan eller pigmentens finstämda nyanser. Hennes bruk av de grälla, ofta monokroma färgerna har sina rötter i pop-konsten och sjuttiotalets starka kontraster. Även det plastigt tredimensionella har länge varit kännetecknande för uutinens måleri.

Hennes tidiga målningar bestod ofta av färg som hon spritsat ut antingen på duk eller också på möbler eller andra redan existerande föremål. På detta sätt förde hon in en tredje dimension utan att det ändå uttryckligen skulle vara fråga om skulptur, snarare en uttänjning av måleriets uttryck.

Det andra karakteristiska tillvägagångssättet för hennes arbete har varit draperierna, den böljande akrylen som i dramatiska schatteringar väller ned längs duken. Dramatiken i det ofta med svart accentuerade flödet är betydande och för tanken såväl till den barocka världens sinnlighet som till åttiotalets dekadenta diskoteksliv. Det senare understryks särskilt av det ofta förekommande glittret. Det utmärkande för hela Uutinens tidigare produktion är det fysiska och lustfyllda, den uppenbara glädjen i att frossa i materia tillsammans med influenser från populärkulturens område.

Den oortodoxa tillämpningen av akryl har ytterligare betonat hennes gränsöverskridande där hon ofta balanserat vid avgrunden till det banala. Genom sitt spontana uttryck där även det söndriga ingår har hon dock alltid lyckats hålla sig kvar vid det meningsfulla. Detta är särdeles uppenbart i målningar där det estetiska, ibland även minimalistiska utförandet förenas med motivets mångtydighet. Frosseriet till trots har hennes uttryck varit välbalanserat och koncentrerat.

När Marianna Uutinen nu på Konsthallen visar ett slags retrospektiv som även inbegriper nya arbeten får man intrycket av en hängiven målare samtidigt som man slås av den radikala förändringen i hennes sätt att närma sig ämnet. Här visas många av hennes tidiga arbeten som är fyllda av energi och förmedlar ett slags respektlöst förhållningssätt som känns befriande. När man sedan möter de nya arbetena blir reaktionen en annan. Det förefaller som om intellektet skulle fått övertaget mot det spontant vällustiga och fysiska. Den klatschiga färgskalan förenad med det dramatiskt svarta är sig lik men i övrigt har det skett en betydande förändring, delvis genom den platta ytans återkomst.

Det som tidigare svällde och buktade ut har nu förtunnats till jämnt struken färg i betydligt mindre format än tidigare. Den tidigare starka och energiska närvaron har förbytts mot en distansering, inte enbart genom materiens tunnhet utan också genom motivets mera mekaniska och styrda karaktär. Uutinen har strukit färgen med en rulle vars efterlämnade tunna spår ofta förenas till ett slags symboler. Deras betydelse kan främst läsas ur titlarna.
Den tidigare omedelbara upplevelsen har blivit till en representation, det som tidigare var starkt närvarande anas nu endast genom de vaga spåren det lämnat efter sig. Den yviga gesten har splittrats till fragment och det personliga uttrycket förvandlats till ett mera allmänt.

Det fragmentariska kommer speciellt fram i en serie små nya målningar där även formatet understryker den flyende formen och materien. En större målning från 2006, Boy, låter en dock fånga en skymt av en återvändande närvaro.
Här ser vi mot turkos bakgrund svarta spår som skulle kunna härstamma från bilhjul. Det avgörande är dock att det systematiska på vissa ställen suddas ut och förändras, vilket för in en känsla av utsatthet och förlänar uttrycket något av den forna öppenheten.
I övrigt är Marianna Uutinens utställning väl strukturerad och bjuder på en mängd upplevelser också utöver det fängslande i att få ta del av ett konstnärskaps utveckling och förvandling.