HBL 31.5.2008
Spaningen efter den tid som flytt har lett Arno Rafael Minkkinen till sina finländska rötter. Naturens väsen tillsammans med en mänsklig naken kropp har under de senaste decennierna utgjort det huvudsakliga ämnet för hans svartvita fotografier. Den nakna kroppen tillhör honom själv och kan ses i de mest varierade ställningar i samspråk med naturen. Han söker med sin ensamma gestalt eller fragment av den närma sig och kommunicera med naturens egna former.
Ur en klunga björkstammar skiljer sig småningom en stam av ett annat slag som visar sig bestå av Minkkinens inträngda lemmar. Ur en annan björk höjer sig en besynnerlig snedvuxen gren som antar en mänsklig form. Likaledes kan det plötsligt uppenbara sig ett ensamt ben ur ändan av en båt, till synes helt fritt hängande. I en av de fåtaliga stadsbilderna sträcks en hand ut för att nypa tag i korset på ett avlägset kyrktorn och i en annan sluter den sig kring ett träd vars spegelbild syns avspeglad på vattenytan. Detta slags bilder bär tydliga spår från surrealismen.
Minkkinens fotografier präglas av en kontemplativ stillhet som tillsammans med den spensliga kroppens koncentrerade styrka ofta för tanken till meditativa övningar vid de österländska traditionerna. Minkkinens stundtals plågsamma kroppsställningar låter en ana en oerhörd men fullständigt behärskad ansträngning. På så sätt föds skönheten genom koncentration ur det smärtsamma. Här förenas den mänskliga viljan med det överlägsna hos naturen.
Bilderna innehåller sålunda en påfallande mängd syftningar på det heliga och rituella. Redan den blottade människokroppen ensam i naturens sköte kan ses som ett spår av livets ursprung. De stränga gesterna skapar ibland bilder där det levande korset i förening med naturens former blir centralt. Skapelsens påtagliga närvaro accentueras såväl av de beskyddande händerna som av det ödmjuka i gestaltningen av den storartade naturen. Influenserna ur den finländska mytologin med de måleriska scenerna kring Kalevala låter också ana sig i bilderna.
Minkkinen förefaller betagen av en stillsam skönhet. Vattnet har en central roll i hans fotografier där de spegelblanka vattenytorna ger uttryck för en längtan efter harmoni som också minnen ofta karakteriseras av. Det stilla vattnet erbjuder för övrigt genom sin spegelartade uppenbarelse ytterligare möjligheter till att fördjupa seendet. På så sätt har Minkkinen fört in element av en annan verklighet där mångfaldigandet i sig illusoriskt skänker bilderna flera skikt.
Vikten av iakttagelser kommer fram i Minkkinens förmåga att finna betydelser i till synes ringa företeelser. I en bild ses hans lekamen böjd mitt i en gammal arkad. Där har det nedfallande ljuset skapat en skugga på väggen som för honom blivit gestalten av en hund.
Trots den estetiska och allvarsamma grundtonen saknar inte Minkkinen heller humor. Benen ur tomma intet som dansar ovanför ett stilla vatten innehåller samma slags absurdistiska fyndighet som parafrasen på Duchamps Nude Descending a Staircase. Där har den målade rörelsen ersatts av händer och fötter på var sitt stege av trappan i en illusion av nedåtgåendet. Också pennan i handen som helt allena höjer sig ur vattnet erbjuder ett flertal olika tolkningar.
Helheten blir till ett utmärkt prov på Minkkinens genuina konstnärskap. Han ger på ett poetiskt och konsekvent sätt uttryck för människans relation till sitt ursprung.