HBL 4.10.2015 Jättelika proportioner i alla avseenden tycks vara det mest betecknande för kinesiska Ai Weiwei (f. 1957). Som konceptkonstnär, antiksamlare, självlärd arkitekt, affärsman mm. har han under senare år blivit ett mediefenomen utan like inom konstens kommersiella domäner. Efter att ha hållits i husarrest i sitt hemland har han världen över utsetts som symbol för martyrskap och erhållit en glorifiering utan ände. Att beskyllningarna gällde skatter som hans arkitekturföretag FAKE Design efter lukrativ verksamhet i stor skala påstods ha försummat var av mindre betydelse. Trogna beundrare skyndade till undsättning.
Arresten hindrade honom inte från att förverkliga internationella utställningar, dem kunde han dirigera via internet och skype. Via dessa kunde han också oupphörligen hålla världen underrättad av varje detalj i sitt liv.
Och vad har detta att göra med hans konst? Inte så litet eftersom han själv framför allt definierar sig som samhällskritiker och människorättsaktivist vilket också utan frågor accepteras och bekräftas av konstmarknaden.
Hur skall man förhålla sig till en samhällskritisk konstnär som helt enligt marknadsekonomins lagar utnyttjar den billiga arbetskraften i sitt hemland för ekonomisk vinning av västerländska dimensioner? Eller till en konstnär som säger sig kritisera sitt land för ödeläggningen av gammal kultur och själv i konstens namn slår sönder eller på andra sätt förstör ovärderliga kulturskatter?
Motstridigheter präglar även Ai Weiweis utställning på Ham. I stället för att vara retrospektiv eller kritisk fokuserar den på ren materia, verk gjorda i trä. Utställningssalarna är fyllda till brädden av kolossala verk, ofta med betoning på design och ypperligt hantverk.
Det uppstår ett dilemma beträffande konstnärens roll: det fysiska arbetet är utfört av professionellt kunniga snickare och i många fall har det gjorts med uråldrig traditionell design som modell. Vad blir kvar för konstnären? I enstaka fall kan verken fungera som ett slags fysisk form av en tanke.
Så är fallet med Skräpcontainer som refererar till barn som sökt skydd för kyla i en motsvarande container i metall och avlidit av kolmonoxidförgiftning. Formen på den fysiska skådeplatsen har sålunda kopierats och skapats på nytt som omsorgsfullt utfört designföremål i trä med uppgift att illustrera idén om den tragiska händelsen i verkligheten. Det tragiska distanseras till följd av verkets exklusiva karaktär.
En helt annan sak är verk där antika arkitektoniska fragment eller möbler från Qingdynastin (1644-1911) används som beståndsdelar i installationer. Bjälkar och pelare från rivna tempel styckas och skär igenom söndersågade antika bord i installationen Genom. Den tomma aggressionen i det fullkomligt andefattiga kaoset lämnar efter sig en sorg över de brutalt ödelagda beläggen på gammal kultur.
Ett mer tänkvärt uttryck nås i verket Kista. Genom den förskjutna formen som på samma gång påminner om en enkel boning, kista eller ett bord omgivet av bänkar uppstår en mer nyanserad symbolik kring dessa begrepp. Här finns även mer rum för egen tolkning som utställningstexterna i övrigt gör sitt yttersta för att undanröja. Dilemmat med användandet av det sällsynta virket tieliträ från rivna tempel finns dock kvar.
Att på utställningen som Ai Weiweis verk se någonting som heter Vitt hus gör en stum. Till andra sidan av jordklotet har fraktats en autentisk träkonstruktion med kolonner från ett hus av tempelkaraktär, märkt av förgången grace från Qingdynastin. Formernas symbolik, tidens spår och de skickliga träsniderierna har dock förstörts genom att bestryka dem med vit målarfärg. I vilken mening är detta ett konstverk av Ai Weiwei? Det blir snarare ännu ett exempel på brutal tanklöshet och storhetsvansinne.
Liknande frågor uppstår beträffande en jättelik modell i furu av en planerad villastad, Modell av Ordos 100, som här upptar hälften av den ena stora utställningssalen. Efter ett tidigare samarbete anlitades Ai Weiwei som curator till arkitekturprojektet Ordos 100 av den schweiziska arkitektbyrån Herzog & de Meuron 2008.
Hundra arkitekter från 27 länder skulle rita var sin lyxvilla på 1000 kvadratmeter i en sandöken i Inre Mongoliet. Generalplanen gjordes av Ai Weiwei och hans företag FAKE Design. Villorna skulle byggas under de två följande åren men är till största delen ännu obyggda. Husen har alltså ritats av 100 unga arkitekter och modellen gjorts av kinesiska snickare. Av vilken anledning finns modellen med på Ai Weiweis utställning?
I samband med verket visas i en monitor en undermålig film regisserad av honom där de hundra arkitekterna möts, intervjuas, betygar sin tacksamhet mot honom och filmas efter mängder av berusande drycker. Detta slags plattityder får fortsättning i några stora fotografier ur serien Perspektivstudie tagna i Helsingfors 2001. I dem visar Ai Weiwei långfingret framför Riksdagshuset, Domkyrkan eller ett kryssningsfartyg.
Uppstår frågan om grunderna till världsberömmelsen.