HBL 14.10.2006 Vi har under de senaste åren inom konsten fått erfara unga kvinnors begrundan över själens dunkla djup förenat med det mera kroppsliga. Det har ofta varit fråga om ångestfylld subjektivitet samtidigt som det egocentriska funnit sig alltmer utrymme. Således är det glädjande med en ung kvinnlig konstnär som visserligen bereder rum både för sig själv och för de vardagliga bekymren unga kvinnor lever med men som gör det på ett lättsamt och självironiskt sätt.
Detta gör Heta Kuchka i sin utställning som nu visas i Mejlans med anledning av hennes position som årets unga konstnär. Här blandas färgfoton med olika videoinstallationer. När man först stiger in på utställningen möts man av en slående välhängd minimalistisk helhet där belysningen för en gångs skull låter bilderna komma till sin rätta. Fotografierna av en ung kvinna ses bakifrån smekande sig själv i ryggen är förutom estetiskt tilltalande, koncentrerade och ger uttryck för en lekfullt längtansfylld saknad. Den jättelika videobilden med en rofylld parkscen accompanjerar finstämt den ensamma figuren i bilderna. Helheten fulländas av de enstaka texterna direkt på golvet.
I övrigt gestaltar utställningen mest unga människors drömmar och förväntningar. I ett av rummen kan man sätta sig på en parkbänk framför en video där en nybliven ung far ger luft åt sina erfarenheter och funderingar kring livet. I ett angränsande utrymme gäller det unga män på ett stort segelfartyg. Vi ser stora foton på ynglingarna i varierande sysslor eller fantiserande i avskildhet.
Ett av rummen fylls av en installation där videon visar en fotosession med fem olika bröllopspar. Det som förenar paren är att bruden alltid är densamma medan de nyblivna förväntningsfulla brudgummarna byts ut. Stämningen förefaller lycklig och för tanken till de valmöjligheter vi under livets gång möter. Man kan dock skymta en eventuell framtidsbild i installationen bredvid där porslinsvaser ingraverats med mindre vänliga fraser. Vaserna kan man då tålamodet tar slut slänga mot sin älskade. En av dem har redan gått detta öde till mötes och sedan limmats ihop.
Här förekommer även ett videoverk som jag minns redan från Kuchkas avgångsutställning från Bildkonstakademien. Det består av ett muntert pladder av henne själv vid frukostbordet där hon på unga flickors vis bekymmerslöst återger invecklade historier om sitt känsloliv. Betraktaren har också stilenligt beretts plats vid det lilla bordet där monitorn står och där ett kexpaket finns till hands. Jag finner videon i dag lika oemotståndlig som tidigare och kan inte låta bli att tänka på hur väl hon med sitt fullkomligt naturliga sätt skulle kunna göra sig på scen.
En spricka i det annars lättsamma uppenbarar sig sig i form av videoinstallationen Ett besök där en liten flicka i sin hemmiljö framför olika låtar från MTV. De vuxna betraktar flickan frånvarande när hon ger sig in på att härma sångerskornas utmanande kroppsspråk medan hon utan att själv förstå innehållet sjunger om sex och droger. Uttrycket berör en illa och blir till en kuslig påminnelse om vår förändrade verklighet och behovet av att dra gränser.
Den avslutande delen av utställningen, Tänk om…, avbildar en fiktiv verklighet som kunde ha varit Kuchkas om hon hade levt i sin fars hemland. Den gestaltas av foton och berättelser på video av hennes inbillade grannar. Intrycket blir påfallande dokumentärt.
Heta Kuchka är en konstnär som på ett befriande varmt och humoristiskt sätt söker ge uttryck åt unga människors verklighet och drömmar. Hon använder sig av självironi samtidigt som hennes uttryck verkar att genuint avspegla hennes eget reflekterande.