HBL 27.2.2021 Iakttagande och begrundan har under decennier utgjort kärnan för Silja Rantanens egenartade konstnärliga värld. Strukturer och rumsligt tänkande har huvudrollen i hennes måleri som ofta fokuserar på arkitektoniska dimensioner. Dem finner hon i gamla Medelhavskulturer som hon studerar noggrant för att sedan urskilja de fragment som är väsentliga för henne. Delar av sakrala byggnader blir intensiva abstraktioner där detaljerade ursprungsmotiv med sina religiösa betydelser utelämnas för att bereda rum för den omgivande formen i tvådimensionell målerisk gestaltning. På liknande sätt har hon utforskat gamla stadsrum för att sedan återge sina minnesbilder av dem i form av mönster och karakteristiska färger. Rantanens konst är djupt förankrad i verkligheten och det människan har skapat, samtidigt som dess abstraherade väsen alltid utmärks av hennes egen begreppsliga logik.

Det är således föga överraskande att hon under senare tid intresserat sig för de möjligheter mosaiken erbjuder. Mosaik har under årtusenden haft en självfallen närvaro i Medelhavsarkitektur, framför allt i sakrala sammanhang. Integrerad i arkitekturen ger den uttryck för det sköna, men också för ljusets verkan och spår efter tidsskikt och människans hand.   

Att föra samman och lägga de små rektangulära eller kvadratiska glasbitarna, tesserae, på rad innebär obegränsade möjligheter till strukturer och blir som att måla fram ljus. Ljuset reflekteras på tesserornas yta och intensifierar nyansernas djup ytterligare. Det är kanske detta som fått Rantanen att närma sig ett för henne helt nytt motiv, nämligen naturen. Eller snarare idén om den. I den nu aktuella utställningen på Galerie Anhava visas många stora ovala mosaikverk men även små kvadrater där observationer i naturen finns i fokus. Det är fråga om iakttagelser där färgnyansernas möten accentueras av flyktiga skälvningar påverkade av ljuset som är signifikanta för smaltomosaiken.

Även detta gör hon på sitt karakteristiska sätt. Ljusets och kulörernas skiftningar i naturen har blivit till abstrakta färgstudier där konkreta motiv som en stubbåker, pärlrönn eller nytt gräs blir påminnelser om färgskalan men framför allt förekommer som titlar på verk. Färgernas utsökta inbördes relationer ger omisskännligt upphov till förtätade stämningar märkta av årets olika faser. Det abstrakta till trots lyckas Rantanen förmedla den känsla av under och lycka som man ofta möts av inför naturens skönhet. Eller kanske snarare tvärtom åskådliggörs skönheten i färgernas och ljusets samspel genom det abstrakt distinkta på ett sätt bortom sentimentalitet. Till exempel blir vårens sporadiska blåsippors intensiva blåhet då de försiktigt höjer sig ur den karga brunheten i Rantanens händer en avskalad betraktelse där själva idén om ett under framhävs av det sparsamma uttrycket.

I en serie stora ovala verk gestaltas Rantanens förnimmelser av ljusets skiftande karaktär och speglingar på vattnet i venetianska kanaler under olika tider på dygnet. De få färgnyanserna uppenbarar sig som ränder där valörerna ger uttryck för ljusets gradvisa förvandlingar när skymningen faller och mångatan bereder rum för gryningen. Den fåmälda magin understryks av det varierande skimmer som sakta färdas över tesserorna i takt med ljusets skiftningar.

Detta slags seriella uttryck kan ses i en annan form i galleriets nedre våning där Rantanens teckningar visas. Även i dem förverkligar hon sitt konceptuella förhållningssätt genom att iaktta och upprepa ett motiv i skiftande tid och ljus. Här är också ett av de stora mosaikverken integrerat i väggen, såsom de i slutändan är ämnade att vara.