HBL 1.3.2008
På Adel Abidins utställning möts man först av en videoinstallation som jag, inte helt fri från insektfobi, litet försiktigt närmar mig. En moské i miniatyr bestående av sockerbitar har lockat till sig skaror av myror. Myriader av dem ilar på moskén. Själva projektionsskärmen påminner också den om jättelika sockerbitar som slumpmässigt staplats på varandra.
I verkligheten är de vita pappkartonger av vilka en också döljer inom sig en liten projektion. Den återger myrorna från närmare håll vandrande vid roten av sockermoskén. På golvet framför den hägrar kringströdda riktiga sockerbitar, dock utom räckhåll för myrorna. Det mångtydiga arbetet väcker en skräckblandad förtjusning, om än tanken om en skändning också infinner sig.

Serien med fem rörliga bilder projicerade direkt på golvet bildar en osammanhängande helhet där djur samsas med dockor och små pojkar på kalas. Här ses en mekanisk handling där sprattlande kycklingar hängs i var sin krok på ett roterande band. I följande video blir de i tur och ordning halshuggna och huvuden yr omkring mot golvet. I övrigt blir även får och kor slaktade och hamnar i högar på slakteriets hyllor. Allt detta får ett absurt ackompanjemang av tomt stirrande dockor med självdansande byxor.
Och på andra sidan av de små pojkarna som vid festligheterna glatt slåss med varandra. Vissa paralleller till det orimliga finner man i Abidins forna hemland Irak.

Abidins bakgrund återspeglas även i de andra verken. En videoinstallation skildrar unga pojkar i Irak som, för att lära sig barberaryrket, övar sig att raka svarta ballonger. Explosionen är oundviklig och ljudet öronbedövande.
Under en resa till USA har Abidins ursprung väckt samstämmiga reaktioner hos olika slags människor. Detta har blivit till ett verk som till synes karakteriseras av det ihåliga i det amerikanska förhållningssättet.
Den fragmentariska helheten vittnar om en blick som genom en säregen humor fäster sig vid livets absurditeter.