HBL 16.1.2009 Ota kiinni (Ta fast) kallar Hannele Kumpulainen sin utställning där hon utforskar måleriet som företeelse. De olika sekvenserna gestaltar målandet ur skiftande perspektiv på basen av ett begreppsligt förhållningssätt. Här dras målningen illusoriskt samman till ett ytterst komprimerat motiv.
Alternativt flyr färgen själva målningen för att i stället finnas som stänk på väggen eller helt ha avdunstat.

Stänk förekommer här även i övrigt i riklig mängd. De finns i fokus i Kumpulainens betraktelse där hon ger sig in på att söka reflektera kring smutsens väsen. Detta är någonting som även filosofer sökt begrunda, senast Olli Lagerspetz i sitt verk som just heter Smuts. Kumpulainens ytliga tillvägagångssätt innebär en distansering i form av verk där oanvända sockor fläckats med varierande färgklickar och sedan ramats in på klassiskt vis på pastellfärgad bakgrund.

Begreppslig konst består av en oupphörlig balansgång mellan tanke och materia där den senare med anledning av den visuella upplevelsen inte är att förakta. Framställandet av idén till ett gediget förverkligande fordrar ihärdig och djupgående reflektion. Här blir uttrycket alltför artificiellt och klent för att tillföra ämnet något av vikt.

Gerhard Richters målning Betty har inspirerat Kumpulainen till att skapa en egen föreställning om den förmodade morgonrockens beskaffenhet. Här lyckas hon, också med anledning av det begränsade temat, på ett mera utförligt sätt variera ämnet och ge liv åt ett fängslande narrativ. Kumpulainens känsliga penselföring förlänar de vardagliga detaljerna en mera subtil framtoning. Också de mera konkreta tyglapparna har i olika konstellationer funnit en närvaro i installationen som för övrigt utmärks av ett slags förtingligande genom de otaliga inramningarna.
Intrycket förblir fragmentariskt till skillnad från Kumpulainens tidigare mera enhetliga och genomtänkta studier av relationen mellan tingens idé och den rådande verkligheten.