HBL 19.1.2013 Få samtida finländska konstnärer kan mäta sig med Leena Luostarinen (f. 1949). Hon har som målare ända sedan 1970-talet gått sina egna vägar och utvidgat måleriets konventioner. Hennes konstnärskap utmärks av en poetisk sinnlighet och referenser till mytologi och österländska kulturer. Det intuitivt spontana förenas med ett reflekterande förhållningssätt.

Sitt genombrott gjorde hon med expressivt uttrycksfulla målningar vars motiv ofta var symboliskt laddade och mytiska figurer. Hennes kattdjur från den tiden utmärks av ett påfallande stabilt lugn, de antar monumentala proportioner och utstrålar en självfallen styrka genom den intensiva färgglöden.

Den expressivitet med digra färgskikt som då framför allt tycktes vara hennes sätt att pröva måleriets gränser har senare ändrat karaktär. Tyngden som såväl bokstavligen som uttrycksmässigt präglade hennes måleri har med tiden utvecklats till en mångfald nyanser där rymd och gåtfullhet har en central roll. I Luostarinens konst kan skönjas vaga spår från konstens historia men trots det befinner den sig bortom definitioner.

Finska konstföreningen har nu producerat en retrospektiv utställning av Leena Luostarinens målningar ända från 1970-talet till i dag. Konsthallens salar fylls av verk som blir en vandring in i Luostarinens säregna gåtfulla värld. De tidiga verken har här satts samman och får en att förstå den häpnad de möttes av på den dåtida konstscenen, ännu präglad av en modernistisk återhållsamhet. De var ytterst radikala och målade med en frenesi och hängivelse som sällan skådats. Inte heller kunde de definieras utan gav uttryck för symboler och tecken sprungna ur det undermedvetna.

Luostarinen tycks drivas av en längtan mot någonting som är fjärran från verkligheten. I romantikens anda söker hon intuitivt betydelser som hon sedan förenar till ett eget konstnärligt språk.
Med tiden blir hennes målningar allt mindre bundna av det konkreta och karakteriseras i stället av eteriska sinneslandskap. Hennes förkärlek för främmande kulturer framträder i form av symboler och fragment som ständigt återkommer i nya variationer. Färgskikten förtunnas och närmar sig stundtals det transparenta.

Detta når sin höjdpunkt på jättelika målningar från 90-talet som nu samlats i skulptursalen. Här är det fråga om drömska scener där det meditativa förenas med känslan av förgänglighet. Luostarinens fragilt känsliga linje ger upphov till fragment som blir till påminnelser om lotusblommor som varsamt närmar sig varandra och bildar subtila förgreningar.

Målningar i likhet med I klostrets trädgård gestaltar på ett gripande sätt det sköna och sårbara i människans sökan efter mening. Ur de tunna färgskiktens rytmiska skiftningar och det disigt overkliga uppstår hårfina linjer som tafatt söker sin väg.

På 2000-talet börjar Luostarinens målningar befolkas av mera tydliga människofigurer, om än knutna till mytologin snarare än till verkligheten. Symboliken från hennes tidiga verk återkommer på så sätt i en tydligare gestaltning, fortfarande med referenser till österländska traditioner.

Här visas också en del av Luostarinens skissböcker. I dem koncentreras hennes särdrag, den koloristiska och grafiska känsligheten och det brinnande intresset för andra kulturer.