DN bilaga (Kulturfonden för Sverige och Finland, Hanaholmen) 22.8.2017 Förutom tystnad är det obeständiga och sinnligt måleriska betecknande för Marja Kanervos (f.1958) konstnärliga uttryck. Efter studierna på Finlands konstakademis skola i Helsingfors började måleriet kännas alltför begränsande för henne, hon ville utforska det tredimensionella, svårdefinierade och ofullbordade. Som föregångare för rumslig konst i Finland har hon övergett formens traditioner och låtit den fysiska materien själv komma till tals. I stället för att utgöra objekt befinner sig materialen i samspråk med det arkitektoniska rummet vilket gör att det flyktiga och föränderliga finns i fokus. Redan i de tidiga installationerna tog hon hela rum i besittning, också för att uttryckligen föra in betraktaren i verket.
Det som konventionellt sett betraktas som avfall har för Kanervo varit en inspirationskälla, hon återanvänder och får vardagens material som olja, plast, vatten eller glas framstå i en ny dager. Bland hennes tidiga verk fanns vemodigt poetiska scener där reminiscenser av det förgångna kunde uppstå ur knappt skönjbara gamla fotografier återspeglade på stora glasytor omgivna av vatten. På så sätt fick hon verkligheten fly undan och bereda rum för det undermedvetna.
Kanervo har en förkärlek för tomma ytor som döljer ett slags oväntade tillstånd beroende på stoffets karaktär. Den till synes diskreta ytan är ofta bedräglig. Till exempel har de mörka glänsande kvadraterna på golvet visat sig bestå av spillolja. Ytorna utmärks av det estetiskt sköna och gåtfulla samtidigt som de innebär en kommentar till människans gärningar i relation till naturen. Oljan har också runnit nedför väggen eller på fjädrar i samma symboliska, om än mera uppenbara syfte. Människohår i oväntade sammanhang, som stoppningsmaterial eller bindemedel i betong väcker obehag och reflektion kring personlig integritet. Ur plastens och glasets viktlösa transparens uppstår tankar kring det sårbara och förgängliga hos allt levande. Genom återspeglingar poängterar de även den ibland flytande gränsen mellan det drömskt illusoriska och verkliga.
Kanervos konstnärliga värld präglas av paradoxer. Hon intresserar sig för motsatta krafter som konfronteras med varandra. Det pågår således en ständig kamp till exempel mellan det konkreta och det eteriska, det öppna och det slutna, det bestämda och det otyglade eller det sköna och det obehagliga. Hon förnekar förutbestämda uppfattningar för att bevara ett konstnärligt oberoende. Den i hennes rum ofta rådande minimalistiskt märkta tomheten till trots präglas installationerna av en fysiskt konkret känsla av närvaro och medvetenhet av omgivningen. I stället för förklaringar eller uttalade sanningar bjuder hon på förslag och lämnar sedan tolkningen helt öppen.
Under de senaste två decennierna har Kanervo allt mera gått över till att avlägsna i stället för att lägga till. Det gör hon genom att ändra arkitektoniska strukturer, att skrapa, hugga eller tvätta bort för att på så sätt blottlägga förgångna tidsliga skikt. Sålunda definierar hon rummet på nytt, det är som om hon sökte platsens själ och minnen som samlats under gångna tider. Vid ett av de tidiga tillfällena på Galerie Artek i Helsingfors 1998 var skeendet av dramatisk karaktär, förutom att avlägsna färg från väggarna hade hon även införlivat förkolnade rester av möbler.
Senare har hon på olika håll i världen fortsatt, om än mera återhållsamt, att märka existerande rum, även genom att skrapa fram ord. Återstoden av hennes hårda arbete lämnas kvar i form av högar med fallna färgfragment på golvet, som spår av den tid som flytt. Också här framstår det paradoxala; en meditativ tomhet framkallad av rymd och ord uppstår ur ett våldsamt inkräktande på rummets fysiska existens. Det är som med livet, ytterligheter dras till varandra och förenas till någonting nytt.