HBL 28.10.2012 Det eteriskt avskalade och samtidigt distinkta har länge utmärkt Nina Roos måleri. Hon tycks röra sig i en värld där små skiftningar och förskjutningar står i fokus. Även om hennes måleri till stor del är skenbart icke-föreställande, är det sällan helt abstrakt. Hon arbetar med en säregen form av surrealistiska tankegångar där det undermedvetna ständigt lyfts fram. De konkreta narrativ som är karakteristiska för surrealismen lyser dock med sin frånvaro i hennes konst. I stället visar hon glimtar där det igenkännbara blir till en förtätad och intuitiv känsla av närvaro snarare än till direkta transformationer.

Det vi ser kan ha sitt ursprung i det verkliga men drar sig snabbt undan för definitioner. Det rumsliga samsas med olika slags vagt antydda fragment som kan härstamma ur vardagliga sammanhang eller också anta formen av mänskliga drag. Hon refererar till verkligheten med ett slags immateriellt strukturella element, strängt geometriska linjer som avgränsar illusoriska rum konfronterade av dold närvaro. Närvaro som också anas i sprickor och öppningar som förefaller uppstå ur tomma intet. I dem syns spår efter parallella verkligheter med brottstycken av avlägsna skeenden.

Hittills har Roos målat på tunna akrylskivor vilket har ytterligare accentuerat känslan av luftig rymd. Nu har hon gått över till att måla på duk. Att också formatet vidgats och färgskalan i allt större omfattning återgått mot det mörkt bruna gör uttrycket tyngre. De tidigare luftiga rymderna dras samman och blir mera slutna.

Speciellt i en stor diptyk tycks de diagonalt lutande mörka ytorna bjuda motstånd och skilja åt i stället för att som förr lämna öppet och föreslå dolda betydelser. De många begreppsliga skikt som karakteriserat Roos målningar ersätts här av en rationalisering som trots hennes förmåga att återge ljusets skiftningar väcker en saknad efter vidare djup.

Magin återuppstår på ett fint sätt i två målningar med titeln (the lost gaze) from Borders. Genom den näst intill monokroma mörka rektangeln kan skönjas en skuggbild av någonting på en skiva. Att sedan skivan skymtar ett litet stycke ut ur rektangeln mot ljuset som dessutom omsluts av alternativa rumsillusioner, ger upphov till en inre lågmäld dramatik som är Roos styrka. Det lakoniska språket tillsammans med det oförklarliga och knappt iakttagbara bildar stommen för hennes konstnärliga integritet.

För att få till stånd ett betydelsefullt uttryck behövs inte stora gester utan snarare en blick för vikten av nyanserna. Dem behärskar hon framför allt just i det övervägande icke-konkreta och gåtfulla. Därför känns människogestalterna alltför uppenbara för hennes i övrigt odefinierbara värld.

I hörngalleriet visas Johanna Aaltos nya målningar. Aalto är en kolorist med lyriska undertoner. Hennes abstrakta uttryck påminner om själslandskap där de lena färgfälten karakteriserar den flyktighet som också utmärker sinnestillstånd. Nu har hon funnit ett nytt slags distinktion där färgerna ordnar sig rytmiskt och bildar ett slags eteriskt klara scener.

Det mörka underlaget fungerar som en kontrasterande bakgrund där också pauserna får en central roll. Det är som om hon skulle med de tunna mångfaldiga färgskikten lyckats gripa det ogripbara, ljuset och dess rörelser. De vagt skimrande skälvande kulörerna för tanken till reflexioner på en stilla vibrerande vattenyta i gryningens skira ljus. Här finns vissa paralleller till österländska uttryckssätt som också uppenbarar sig i form av det drömskt meditativa.