HBL 24.1.2009
Vi lever ständigt omgivna av en ofantlig mängd av olika ljud. En del väljer vi själva medan andra existerar oberoende av vår vilja. Vardagen inbegriper mycket som i följden av dagar förlorar sin omedelbara betydelse, också vad beträffar ljud. Relationen mellan detta slags reducerat medvetande och verklighet är någonting som Iina Kuusimäki utforskar i sina verk. Hon har även tidigare arbetat med ljud om än på mera allmänna grunder. Nu har hon utgått ur sin egen verklighet, den ljudvärld hon möts av och som lätt blir till en självklarhet bortom det medvetna.

I hennes tidigare verk gestaltades ljud i form av vit färg på vitt papper. Nu tillämpar hon samma metod där ljudvågornas vibrationer fått färgen att sprida sig på papperet, men de små formationerna består den här gången av olika nyanser. Beroende på ljudets karaktär och styrka blir fläckarna mer eller mindre enhetliga.

På de stora pappersarken uppenbaras intensiva blågröna former av vilka vissa omges av större eller mindre mängd av stänk. På den lilla lappen bredvid varje ark finns en hänvisning till ljudkällan. Dessa kommentarer blir som besynnerliga korta verser där vardagen plötsligt belyses på ett annorlunda sätt. Den långsmala arken med titeln Jag Väntar På Min Egen Tur på FPA:s Byrå inrymmer en lång rad små fulländade former, medan en annan befolkas av en liknande rad former fast nu omgivna av ett myller små stänk. Den senare har titeln Jag Väntar i en Spårvagn för att Komma Fram till Mitt Arbetsrum. På så sätt får Kuusimäki på ett försynt sätt fram den enorma variationen och det specifika i de till synes oansenliga vardagliga sysslorna.

I galleriets bortersta hörn på golvet finns en liten vit kvadrat ur vilken det hörs ljud som vibrerat fram ljudmålningarna. De bildar sålunda den kontrasterande dimensionen som genom ett annat sinne kompletterar den visuella helheten.
Den rymliga och fria hängningen av verken förlänar helheten ett kontemplativt lugn och tillåter sålunda fokuseringen i tanken utan tyngden av begränsande materia.