HBL 23.8.2015 Ur vilka premisser uppstår det rum? Observationer kring detta utgör ämnet för Päivikki Alaräihäs måleriska färd. Den omfattar enskilda målningar som sist och slutligen kulminerar i en måleriinstallation med rumsliga drag. Upptakten blir dukar med stramt rektangulära former i valörer som står varandra nära. De monokroma ytorna blir till en betraktelse över ljus och stilla ro. I något fall flankeras de av ett knappt skönjbart skimmer som förlänar målningen stråk av det gåtfulla och ytterligare accentuerar vikten av det meditativa i tomhet.
Som kontrast till de lent ljusa nyanserna finns här ett par dukar där kulörernas mörka ordnade tyngd för tanken tillbaka till det fysiskt konkreta. Samtidigt representerar de det slutna och färdigt definierade till skillnad från det i övrigt öppna och intuitiva. Likt en målning med den vaga x-formens mer aktiva inre dramatik lösgör de sig ur det begreppsligt enhetliga och splittrar uttrycket.
Utställningens egentliga fokus ligger i den bortre delen av utställningssalen där en synnerligen inspirerande stämning råder. Här har Alaräihä gett sig hän till att skapa en genomgripande upplevelse av ett efemärt rum. Det temporära rummet har fysiskt delvis kommit till med hjälp av en lös vägg. Den har likt bakväggen målats svagt grå men som en referens till måleriets illusionsartade natur omges den av en tunn vit kant. Då väggen också höjer sig något från golvet tycks den sålunda ha frångått sitt fysiska väsen.
Det bedrägliga understöds av att den lösa väggen ser ut att i en ny vinkel bilda en naturlig fortsättning för den fasta, om än till synes skild från golvet. Den bryts mitt itu och ger upphov till ännu en perspektivisk förskjutning. Resultatet blir ett annat slags rum som uppstår ur samspelet mellan ljus och skugga i öppningen.
Allt detta bildar scen för monokroma rektangulära väggmålningar, som återspeglingar av de inledande färgstudierna. I sin lågmälda känslighet blir de som viskningar, ogripbara och märkta av stark integritet. Den subtila färgskalan bär spår från åldriga nyanser som förändras alltefter ljusets skiftningar. Målningarna förefaller vara infällda i väggen vilket paradoxalt nog understryker deras relation till verkligheten. Hela måleriinstallationen blir en förnimmelse fylld av samspel mellan föränderlighet och kontemplation.