HBL 22.4.2006 Tuomo Blomqvists sätt att förhålla sig till omgivningen är försynt reflekterande. Hans utställning på galleri Ama visar prov på stillsamma iakttagelser kring naturen och människorelationer. Hur det blir när tiden förflyter och det organiska ändrar karaktär eller stelnar i sin ursprungliga form. Eller vad blir det kvar av det saftigt frodiga när det väl vissnat och tagits till vara. Och hur man orienterar sig i de labyrintiska djupen av relationer mellan människor.
De mest tankeväckande arbetena finns i galleriets nedre våning. Två arbeten har fått titeln Riippuvuus och närmar sig ämnet från helt skilda håll. Det ena är en minimalistisk vertikal skulptur på väggen som består av de tusentals tomma kartorna efter nikotintuggummin konstnären, i sitt förtvivlade försök att sluta röka, har tuggat under ett par års tid. Förutom att vara estetiskt tilltalande uttrycker verket på ett lågmält men distinkt sätt de kval man får lida i kampen ut ur ett beroende. Envar av de avlägsnade bitarna pekar på svaghet och svårigheten av att avstå. Vägen dit tycks vara oändligt lång. Det konceptuella arbetet förenar på ett finstämt sätt den fabrikstillverkade materien med de mera subtila idéerna.
I det andra arbetet med samma titel är det inte som i det föregående fråga om ett till början självförvållat beroende utan ett naturligt sådant, någonting som är oumbärligt för existensen.
Susta ja musta är en installation där ett gammalt bord har blivit scen för någonting som förefaller gestalta en relation på ett synnerligen dystert sätt. Den ilsket svarta massan rinner tjockt och krävande, väller fram både under och ovan bordet utan att någonsin nå fram till de splittrade men likaväl stabilt fastklistrade små färgade pärlorna vid bordets ena ände. Det är två till synes helt oförenliga världar som här försöker mötas. Den ena fylld med kraft och liv i motsats till den andra som i sin bräckliga självmedvetenhet har stelnat och håller sig på avstånd.
Det poetiska verket Ennen eilistä består av två små kartonger där fossiliserade kvarlevor av trädgrenar varligt packats in i bomull som dyrgripar från förgångna tider samtidigt som de får en att reflektera över naturens oanade styrka.
Galleriets övre våning är en tillbedjan åt naturens egna krafter och tidens gång. De tre teckningarna bär titeln Puun piirustus och avtrycken vi ser är tillkomna under en natt ur pennan som fästs på en gren. Idén har en viss likhet med Denise Zieglers ljudteckningar med den skillnaden att hon själv har hållit i pennan och tecknat ljud i en bestämd omgivning som skänker hennes arbeten ett mera genomtänkt konceptuellt innehåll än det Blomqvists eteriskt sköna teckningar besitter.
De fritt hängande arken med spår efter torkade blåbär tillsammans med själva blåbären i en rad små glasrör äger en viss naturlig skönhet utan att för den skull uttrycka någon mera invecklad tanke, det blir snarare ett sympatiskt konstaterande.
Det tvådelade verket Jääkaappipakastinyhdistelmäpilvet är en surrealistisk hyllning till naturens genuina kraft i form av svartnade tickor som i fullt samförstånd mött den nya teknologin. De klamrar sig med en omisskännlig styrka fast i den vita svagt skimrande ytan och bildar en tilltalande gåtfull skog av svarta skepnader i olika storlekar.
Utställningen bjuder på en fin helhet och lämnar efter sig en behaglig känsla av stillsam ro.