HBL 28.4.2007 Timo Heinos konst kan sägas fly undan definitioner. Han rör sig kring det mångbottnade, ibland med tonvikt på det diffust motbjudande. På Galerie Anhava har han byggt upp en helhet där han genom titlarna styr tolkningen av verken. Heino förefaller intresserad av livets avigsidor som han dock behandlar med en estetiskt tilltalande distansering. Det krokiga trädet med sina av svart gummi täckta grenar, agans björkris, ger upphov till varierande associationer.
Det visuellt sköna trädet blir med anledning av titeln till en erinran om det för sextiotalets barn ännu vanligt förekommande hotet om rapp på fingrarna när man inte hade uppfört sig riktigt väl. Det svarta gummit bildar en underlig paradox mellan ett naturföremål som höljs av konstgjort materia som ändå genom sitt matta lyster får en organiskt sinnlig karaktär. Den för också tanken till de olika subkulturella sammanhang där dylikt materia är allmänt förekommande och där det tillika står för smärtan men som en del av behaget. De små sporadiskt förekommande fågeläggen fastsatta på grenarna förlänar verket ytterligare en dimension i form av det bräckligt spirande livet. Å andra sidan har man länge förhindrat livets tillblivelse just med hjälp av gummi.

I den på ett annat sätt dramatiska installationen Fartblindhet i samma utställningssal för Heino samman svarta uttjänta paraplyer med kranier av olika djur. De svarta paraplyskeletten svävar i det fria och blir tillsammans med kranierna till ett slags absurdistiska mytologiska väsen, till hälften födda ur naturen och till hälften artificiella. Även här är det således fråga om en stark tudelning som förefaller ge upphov till sönderfall.

Verket Nattportieren i det avgränsande rummet består av ett tusental vita garderobsbrickor med varsitt svart fingeravtyck, strikt upphängda i metallkrokar. Raderna kompletteras av flyttbara lampor försedda med förstoringsglas med hjälp av vilka avtrycken kan granskas. Verkets titel kommer från den kontroversiella filmen som regisserats av Liliana Cavani och som berör problematiken kring koncentrationsläger. Formens envetna stränghet och det meningslösa i sammanhanget för tanken till den kafkaiska världen. Det otäcka i byråkratins likriktning och i kontrollen den utövar kommer här tydligt fram. Samtidigt är ju fingeravtrycken något av det mest genuina hos människans fysiska gestalt och accentuerar på så sätt subjektets betydelse och den personliga karaktären. De minimalistiskt arrangerade avtrycken äger också en viss grafisk skönhet.
Timo Heino har här skapat en genomgripande helhet där de mångtydiga hänsyftningarna och nyanserna ger luft åt en dialog mellan ytterligheter.

I det lilla studiorummet visas arbeten av Jani Hänninen. En målning omges av inramade grafiska blad och skisser som förenas av den gemensamma titeln Black Dreams. Hänninen har här reducerat sitt uttryck från de tidigare mera graffitilika större målningarna till någonting som det urbana och aktuella ämnet till trots ger uttryck för en lam harmoni.