HBL 22.10.2011 Det är inte ofta man numera har tillfälle att se konst av Henrietta Lehtonen (f. 1965). Det till synes självfallna och invanda har alltid hos henne väckt viljan att hitta andra alternativ. Hon reflekterar över betydelser och har ett medvetet förhållningssätt i stället för att ta någonting för givet. I sitt konceptuella uttryck har hon använt varierande medel ända från porslinsmåleri till video. Fokuseringen ligger på innehållet, de olika tolkningarna av verkligheten. I dem har också minnen och tillfälligheter en betydande roll.

Ett stort rum med illusoriska fönster mot yttervärlden i form av projektioner i olika format öppnas på Lehtonens nya utställning. Det råder en stilla ro där ytterst litet händer. Trots det immateriella syns här spår efter Lehtonens arkitekturstudier. Hon har transformerat gallerirummet till en verkstad full av koncentration. De tekniska apparaterna strödda mitt på golvet blir en påminnelse om strävan efter att väcka tankar i stället för att koncentrera sig på ren estetik. Samtidigt binder de samman de imaginära vyerna med det vardagliga livet. De är lätta att blunda för med anledning av det hypnotiska i den knappt skiftande rörliga bilden.

Öppningarna skapar om det konkreta rummets arkitektur och förlänar den en känsla av lätthet. En del av dem blir till ett slags gåtfulla abstraktioner där en drömsk stämning uppstår. I en projektion fokuseras bilden på en busshållplats och en prosaisk väntan. Framför ett gammaldags fönster kan man skymta några katter som uppmärksamt håller utsikt över en bakgård där man sporadiskt kan skönja duvor.

Stämningen skiftar framför allt genom ljuset och de olika årstiderna. I övrigt är det snarare fråga om det inre än det yttre. Den fullkomliga stillheten gör en medveten om sig själv och sina tankar. Minnen förknippade med liknande stilla stunder gör sig sakta påminda.

Lehtonen har använt liknande projektioner i terapisammanhang i sin hemstad Tammerfors. I dagens överhettade värld bjuds inte ofta på tillfällen till kontemplation. Genom vardagsanknytningen framkallar den finstämda rörliga bilden också obegränsade möjligheter till egna associationer och blir på så sätt en inspirationskälla till eftertanke. Serierna med stillbilder ur videorna blir en onödigt konkret upprepning av det stilla skeendet.