HBL 20.9.2015 Som på alla andra områden i samhället har det inom konstfältet alltid funnits konstnärer vars främsta intressen utgörs av karriär, berömmelse och ekonomisk vinning. I undantagsfall kan dessa olika sidor förenas och dessutom resultera i konst av kvalitet.
I regel blir det trivialiteter.
Verk uppstår genom noggranna observationer kring det som för tillfället uppmärksammas i samhället. Dessa konstnärer är strateger med en förmåga att oupphörligen registrera det som styr skeende och beteende i konsumtionssamhället, för att omgående gripa tag i och tillgodogöra sig användbara element.
Det gäller att finna och känna igen ämnen för spektakel och att själv efter bästa förmåga försöka få dessa till stånd. Det må då vara fråga om allt ifrån människors lidande till populärkulturella fenomen.
Gemensamt för dessa spektakel är att begrepp lånas från diverse discipliner och genom sammanhanget töms på sitt innehåll. För detta slags konstnärskap är premissen framom andra publicitet. Innehåll är av underordnad betydelse, det eftersträvansvärda är egennytta och medieuppmärksamhet med hjälp av företeelser som beräknas bli igenkända av den stora publiken.
Alla dessa konstnärers förebild och idol är popkonstens amerikanska pionjär Andy Warhol (1928-87). Ända sedan sitt genombrott på 1960-talet har han beundrats och imiterats flitigt. Det är heller ingen slump att just Warhol lyfts på piedestal. I stället för den konstnärliga gärningen riktas nämligen intresset framför allt på hans fallenhet för materiell framgång, dekadent livsstil och industriliknande arbetsmetoder.
I den allt mer obegränsade konstvärlden finns rum för fria val och konst av alla slag, också för den lättsamma och publikfriande. Alarmerande blir det när strategernas ord tas på allvar. Konstnärer som uteslutande använder sig av kommersiella strukturer i sina arbeten har full frihet att göra så. Vill man endast konstatera och upprepa verkligheten sådan den ter sig utan förundran, analys eller reflektion, vad säga?
Dilemmat uppstår när detta slags harmlös upprepning tolkas som kritisk. En pågående utställning på Kiasma recenseras här bredvid. Konstnären är en av dessa strateger vars värld domineras av lån och imitationer, mest av kommersiell karaktär. Att i all oändlighet upprepa logotyper och seriefigurer i varierande ordning tycks numera av en outgrundlig anledning tas för samhällskritik.
Konstnären själv leker med ord och definierar sig ömsom som socialist, ömsom som kapitalist. Hans gärningar talar sitt eget språk. Till exempel att för småslantar köpa tiggarnas skyltar för att sedan rama in dem och för egen räkning sälja dem som exklusiva konstverk. Den vämjeliga cynismen nådde sin kulmen på öppningen av utställningen. Till den hade konstnären beställt två tiggare som vid sidan av konstfolket fanns på museet med sina pappmuggar. Alltså två människor, kvinnor, förutan identitet, förutan namn, förutan en mänsklig integritet. Med pappmuggar, som tiggare. Och denna konstnär skall hjälpa oss att rädda världen?
Vår samtid utmärks av en tro på föreställningar. Dessa är gemensamt överenskomna uppfattningar som beklagligt sällan grundas på eftertanke och på ett kritiskt förhållningssätt.