HBL 22.7.2017 Att ta del av samtida konst börjar alltmer påminna om att följa nyhetsutbudet. Det vi ständigt konfronteras med i form av tidningsrubriker uppenbarar sig mer eller mindre omedelbart och oförändrat på konstens scener. Trots konstens numera obegränsade möjligheter till uttryck tycks reflektion paradoxalt nog ha förbytts mot en enkel återspegling av verkligheten.
Inom de klassiska konstgenrerna som måleri eller skulptur ses det direkt avbildande sedan länge som mekaniskt ytligt medan den konceptuellt influerade konsten i många fall tycks nöja sig med det. Konceptkonst betyder som namnet antyder konst som fokuserar på idéer i stället för fysisk gestaltning. Detta slags konst har blivit trendig och samtidigt till stor del förlorat sin skärpa genom att tvärtemot den ursprungliga tanken stanna vid det yttre.
Vid Europas gränser pågår sedan några år en livlig kommers där skrupelfria smugglare utan hinder gör sig förmögenheter på människoliv. Krig och våldsamheter har drivit miljoner människor på flykt och skapat en orimlig marknad som inte skyr några medel i sin exploatering av mänsklig nöd. I en sådan värld är det självklart att händelserna även ger utslag i konstsammanhang. Den samtida konstens dilemma ligger i premisserna och tendensen att uttrycka sig på avstånd.
Mänskliga missöden är inte konst. De väcker dock ilska, sorg, fasa eller förtvivlan som får en att reflektera över det vansinniga och motstridiga, att med konstens medel försöka förstå och nå grunden till det onda. Eller dess motsats. Till skillnad från nyhetsreportagen kan konsten mera indirekt beröra det absurda och förvridna.
Det absurda förekommer icke desto mindre även i en annan bemärkelse. Den finska konstnären Anssi Pulkkinens senaste verk Street View (Reassembled) I-III har av Finlands Benelux-institut valts ut för att under projektet Mobile Home(less) representera hemlöshet i Europa som en del av programmet för Finlands 100-årsjubileum. Pulkkinens verk består av ett sönderbombat hem i Syrien vars ruiner han via mellanhänder köpt av husets forna ägare. Spillrorna kommer att fraktas omkring på långtradare och installeras till beskådande på diverse utställningsutrymmen och mässor runt om i Europa. Pulkkinen har själv inte besökt Syrien utan beställt ruinerna utifrån fotografier.
Den marknad som uppstått kring flyktingar har i en annan mening vissa paralleller med konstmarknaden. Konstmarknadens omättliga behov av spektakel och publicitet har lett till en form av ”samhällelig” konst där aktuella kriser antyds väl omformade till elegant harmlösa verk. Då är man politiskt korrekt och har tvått sina händer. Dem har man hållit rena också genom att hålla sig på avstånd. All den möda och de enorma utlägg som använts på transporten av Pulkkinens installation från ett krigsdrabbat land kunde i en annan värld ha gällt människor i en utsatt situation.
Frågan uppstår om det meningsfulla i en omplacerad ruin mitt bland ny design och konst till salu, till exempel på Helsingfors mässcentrum där den kommer att visas i höst. Det är som de vanskapta individer som förr visades upp på marknader, ett exotiskt inslag som väckte skräckblandad förtjusning i den egna trygga tillvaron. På det här sättet införlivas den besinningslösa destruktionen som en del av vår vardag i stället för att motverka den.