HBL 23.4.2011 Syftet med utställningsserien ARS, som nu existerat i femtio år, har varit att presentera internationell samtidskonst för den finländska publiken. I dag är dock den internationella konstscenen betydligt mera bekant och lättare tillgänglig för oss än förr, också via internet.

I ARS11 syns det framför allt i den befriande frånvaron av det spektakulära och sensationella. I stället har man valt att fokusera på konst som relaterar till Afrika där de flesta medverkande konstnärerna har sina rötter. Tyngdpunkten ligger på det dokumentära där fotografier och video har en central roll. Här samsas politisk medvetenhet med drömmar och det förflutna. Inte heller flärd och glädje saknas.

Barthélémy Toguo (f. -67) behandlar på ett begreppsligt sätt den rörlighet som präglar livet för flyktingar. Då de ständigt är beredda på att flytta på sig blir bädden symboliskt deras fristad för stunden. Toguos torn byggt av våningssängar blir sålunda ett vardagens tempel för människans sårbara integritet.

Mera konkret gestaltar Ursula Biemann (f. 1955) i sina videoverk och fotografier flyktingarnas utsatta situation. I hennes monitorer ses fragment ur en verklighet som ständigt kontrolleras av flygfotografer. Horder av människor försöker tränga sig in i fullproppade transportmedel på väg mot ett bättre liv.

Med sin kolossala väv skapar El Anatsui (f. 1944) skönhet av det vardagliga och förkastade. Kapsyler och andra små metallfragment blir till ett majestätiskt draperi där en mångfacetterad närvaro av det förgångna tvinnats in. Placeringen i Kiasmas foajé förtar dock något av verkets styrka.

Skönhet av mera andlig karaktär ses i Patrizia Guerresi Maimounas (f. 1951) fotografier som inspirerade av sufismen förenar drag av religiös mysticism med egna fantasier. Dessa kontrasteras av Baudouin Mouandas (f. 1981) världsligt uppsluppna skildring av dandykulturen i Republiken Kongo. Stråk av tragik smyger sig in i Steven Cohens (f. 1962) absurdistiska performance i vilken han märkt av tecken för utanförskap tafatt dansar omkring i slummen iklädd endast i en kristallkrona.

Konsumtion och materialism är i dagens värld en universell problematik som behandlas i Samba Falls (f. 1977) till synes lättsamma videoanimation. Det naiva bildspråket till trots är det fråga om en bitsk kritik mot människor som tanklöst låter sig styras av ekonomins och teknologins krafter.

Följder av dessa krafter syns i Pieter Hugos (f. 1976) digitala porträtt från en avstjälpningsplats i Ghana där fattiga från slummen söker försörja sig på elektronikavfallet. I monitorerna visas förtätade scener där bakgrundens febrila utspel kontrasteras mot en orörlig gestalt i fokus.

Utställningens nestor är J.D.´Okhai Ojeikere (f. 1930). Han har under decennier dokumenterat livet i Nigeria som blev självständigt 1960. De svartvita fotografierna i flera salar återger såväl mode som arkitektur och politiska figurer.

Vincent Meessen (f. 1971) blickar i sitt videoverk tillbaka mot tiden för Frankrikes kolonialmakt i Västafrika. Hans utgångspunkt är teoretisk och baserar sig på Roland Barthes tankar om myter.

I Elina Salorantas verk kristalliseras människans fåfänga, begäret att bli prisad i utbyte mot en human handling. Hennes tomma maskerad blir ett hån mot de människor som varit uppriktiga i sin strävan att hjälpa.

Den lågmälda helheten erbjuder mycket att begrunda och tillräckligt med rum för det individuella konstnärliga uttrycket.