Tio dagar i Stockholm i början på hösten. Anledningen till tidpunkten är ett sällsynt tillfälle att få se den italienska mästaren Giorgio Morandis (1890-1964) målningar.

Idén med utställningen på Artipelag tycks ha varit att skapa en dialog mellan Morandis måleri och Edmund de Waals (f. 1964) keramik. Det uppstår genast ett dilemma som handlar om premisserna. Man har tagit fasta på det oftast förekommande motivet hos Morandi, nämligen stilleben. Morandis storhet som konstnär har dock att göra med hans förmåga att förhöja det vardagliga motivet till en betraktelse bortom det fysiskt konkreta. Hans kärl och kannor är ett hommage till måleriets traditioner, till seendets gåta. Framför allt är de en kärleksförklaring till det tysta och förtroliga, fjärran från yttre elegans och det storvulna.

Kontrasten mot de Waals minimalistiskt slipade vita installationer är brutal. Att döma av de Waals texter tycks han sträva efter en kontemplativ tystnad med sina ändlösa upprepningar av en enkel form. Intentionen är värd respekt men infrias inte riktigt i verkligheten där kompositionen har en dominerande roll. På så sätt uppdagas återigen det bedrägliga i att betrakta Morandis konst endast ur det inskränkta perspektivet som stilleben innebär. En medveten komposition innehåller en stark gest av dekoration, man söker det behagliga och tilltalande i tingens fysiska relation till varandra. Morandis föremål behåller sitt väsen samtidigt som de gestaltar sin idé eller skugga där de sakligt placerats intill varandra, utan varje spår av dramaturgi. Tyngdpunkten ligger på kulörer, penseldrag och ljusets skiftningar. Därför väcker också den obarmhärtiga belysningen av målningarna förfäran.

Den meditativa ro som stundtals förekommer i de Waals installationer tillintetgörs av det, paradoxalt nog, ytterst materiellt betonade förverkligandet. Minimalistiskt och exklusivt tillverkade glasvitriner och hyllor fyllda med keramiska föremål förblir till stor del ting och design i stället för den tanke av rymd och tystnad som tydligen varit intentionen.

Ytterligare ett dilemma i utställningen utgörs av tonvikten som ligger på de Waal, ända från katalogomslaget som på ett trivialt sätt helt domineras av honom. Sinne för proportioner lyser med sin frånvaro.

I Stockholm finns också annat som väcker tankar, bland annat en retrospektiv med Marie-Louise Ekman (f. 1944) på Moderna Museet och en med Marianne Lindberg de Geer (f. 1946) på Färgfabriken. Med andra ord två helt motsatta förhållningssätt till livet och konsten.

De radikala kretsarna i sextiotalets Stockholm blev en grogrund för Marie-Louise Ekmans konstnärliga debut 1967. Ända sedan dess har hon rört sig fritt mellan måleri, skulptur, film och teater. Det radikala till trots har Ekman hållit sig oberoende i relation till de uttalat politiska eller feministiska normerna, hennes revolt utgörs snarare av ett försvar för människans absoluta integritet och frihet. Med sin lekfulla anarkism blottar och ifrågasätter hon den borgerliga tillvarons konventioner och hierarkier. I hennes värld är ingenting självklart. Tvärtom, roller och relationer genomgår ständiga skiften. Det mest utmärkande för hennes konst är det egensinniga och lustfyllda. Hon experimenterar och för samman oväntade element till fabelaktiga berättelser bortom definitioner eller tolkningar. Ekmans bilder är scenerier där vardagliga omständigheter plötsligt förlänas nya perspektiv. De bedrägligt estetiska scenerna har ofta karaktären av tecknade serier med lena pastellfärger och ett avskalat bildspråk. Skeendet följer ingen vanlig logik utan präglas av ständiga överraskningar där det absurda och undermedvetna, ibland på gränsen till det existentiella finns i fokus. Önskningar, farhågor, besvikelser och åtrå skildras hämningslöst, med en känsla av förståelse och värme. Det förtröstansfulla är att det alltid finns en utväg, en alternativ verklighet. Ekmans retrospektiv med cirka 350 verk är inspirerande, färggrann och fylld av glädje och galenskap, med stråk av det smärtsamma.

På Färgfabriken öppnar sig en helt annan värld i form av Marianne Lindberg de Geers retrospektiv. Hennes konstnärskap fokuseras på hennes egen person i relation till omvärlden. Här förenas provokation med beräkning vilket förlänar hela utställningen en mörk ton. Det konstnärliga uttrycket som hos Ekman flödar ur det inre tycks i MLDG:s fall ha yttre premisser. Sensationer och spektakel bildar en ram inom vilken hon söker sin egen betydelse. I hennes ilskna strävan efter uppmärksamhet finns föga utrymme för integritet. Utställningen domineras av collage-serien Jag tänker på mig själv som hon arbetat med i över tjugo år. Oändliga rader med bilder på de mest skilda skeenden där kända personers ansikten ersatts med hennes eget. En ytlig och tom gest fjärran från eftertanke.

Det ytliga blir motbjudande i en installation där MLDG med samma metod angripit Lena Cronqvists grafiska verk. Det är självklart att varje nutida konstnär influerats av konstens historia och intryck utifrån. Att kopiera existerande bilder har även utgjort en naturlig undervisningsmetod i konstskolorna. Det är heller inte ovanligt att konstnärer kommenterar andras bilder för egna konstnärliga syften. Också Marie Louise Ekman har gjort verk där uttryckssätt av andra konstnärer, till exempel av Salvador Dali eller Olle Baertling, blir ett konstnärligt element. I hennes fall är det fråga om referenser, igenkännbara drag som hon översatt till sitt eget konstnärliga språk och på så sätt förlänat ett nytt sammanhang. MLDG gör tvärtom, hon tränger sig in i en annan konstnärs värld med det ihåliga syftet att väcka uppmärksamhet. Sensationslystet drar hon med sig ett dån vars ilskna intighet den ursprungliga konstnärliga tonen inte kan värja sig mot. Med sitt vulgära ingrepp utplånar hon Cronqvists känsliga uttryck och gör sig själv till åtlöje. Som om inte detta skulle vara nog visas dessutom ett privat brev och ett domstolsutslag på väggen. Osmakligt och djupt kränkande.