HBL 29.8.2009 Den visuella upplevelsen får ytterligare djup genom inverkan av andra sinnen. Av dem är det speciellt luktsinnet som ger upphov till mångbottnade erfarenheter av stor vidd. också när det gäller minnet är luktsinnet viktigt. Alla har vi erfarit hur en speciell doft väckt till liv förbluffande autentiska minnen ur det förflutna. Även i skönlitteraturen har ämnet reflekterats, framför allt av Marcel Proust i hans På spaning efter den tid som flytt.

Hilda Kozári har redan under lång tid intresserat sig för just dofternas mångfacetterade väsen. Till det yttre är hennes installationer minimalistiskt avskalade. Men där bedrar oss skenet, i själva verket är de fulla substans som framkallas av luktsinnet.

På Muu galleria har hon skapat en begreppslig bostad är de illusoriska rummen gestaltas med hjälp av ytterst sparsamma medel. Ett slags röd tråd här är blindskriften som hon nyttjar både konkret och mera immateriellt som källa till sitt uttryck. De runda formerna kommer igen som små filtstycken med absorberade doftämnen eller som referenser i fragmentarisk inredning. Diskreta observationer kring livets mångfald inspirerar en till begrundan.
Besökarens egna föreställningar och erfarenheter avgör hur rummet sist och slutligen utformas. Denna näst intill viktlösa vithet full av de mest varierande finstämda aningar av dofter blir en ytterst vilsam erfarenhet.

I det lilla studiorummet visar Hanne Ivars två animationer . Hon tycks här ha hittat ett helt eget uttryck med de små nedslitna skulpturala figurerna. De tafatta uttrycksfulla varelserna hamnar inför olika slags dilemman under sin vandring på en ödslig landsväg. Det naivistiskt enkla formspråket lämnar rum för frågor av etisk karaktär. I den ena filmen förvandlas det lekfulla och oskuldsfulla till en handling med mörka undertoner. Det absurda händelseförloppet blir en lek med ytterligheter. Vad är det som får en att tanklöst kränka en annans integritet? Kan man föreställa sig försoning genom en tom gest av likgiltighet? I den andra filmen transformeras en ensam vandrare till samarit. Hur skall man uppmärksamma den andras behov? Var går gränsen för ansvar? Filmerna ackompanjeras av en ljudvärld där det aggressiva inte tycks motsvara stämningen i övrigt.