HBL 17.9.2011 Konceptkonsten har ända sedan sin uppkomst på sextiotalet fokuserat på idéer i stället för materia. Uttrycket är ofta ytterst avskalat och har så vissa likheter med minimalismen. Idéernas framstående roll kan lätt leda till en intellektualisering och teoretisering bortom den omedelbara upplevelsen. Så är det inte för Hreinn Fridfinnsson (f. 1943). Hans begreppsliga uttryck utmärks av en uppriktig eftertänksamhet där förundran inför varandet finns i fokus. Han tycks ständigt uppmärksamma de små företeelserna och inse vikten av dem. Det gäller framför allt de fina nyanser som en observant blick kan fånga, att se tillvaron som en oupphörlig och föränderlig färd fylld av tillfällen till iakttagelser och begrundan.

Fridfinnsson skapar med sin utställning en inspirerande atmosfär där det vardagliga tangeras av poesi. Den avskalade formen till trots präglas hans konst av en förtätad närvaro. Närvaron uppenbarar sig också i form av ljusets fall och reflexer som förlänar verken en ytterligare utsträckning. En utsträckning som för tanken till Platons idévärld och får en så att reflektera över verklighetens olika skikt.

Det inträffar till exempel i scenerna på Fridfinnssons fotoserie som referensen till Mondrian transformerar till en handling där det verkliga och det imaginära konfronteras. På glasskivan återspeglas konturer i räta vinklar ur omgivningen samtidigt som färgen representeras av en trådrulle. Dessa element som Mondrian abstraherade och stiliserade i otaliga variationer förekommer här i egenskap av ett slags begreppsliga skisser, som förslag på hur idén blir till uttryck. Genom att förena det flyktiga och det vardagliga påminner Fridfinnsson här om betydelsernas ursprung.

Rader av små sammansatta pusselbitar får här symbolisera urbana intryck. Den till synes harmoniska yttre formen har lagts av delar som inte tycks höra ihop. De ger så uttryck för den kaotiska mångfald och de motsatta företeelser som ständigt möts i den urbana staden. I en tredelad hypnotisk installation berörs naturens sanningar, tid och gravitation. Den oupphörliga rörelsen skildras ur olika perspektiv och betecknar tidens väsen. Spår av mänskligt ingripande skymtar och för in en mera lekfull dimension i den kontemplativa helheten.

Fridfinnssons sätt att framställa idéer har ett drag som är sällsamt i konceptuella sammanhang, nämligen det sublima som föds ur starkt laddade scener med händer. De förekommer såväl på fotografier som skulpturalt. Tillsammans med det fallande ljuset och en mångfald korsformer förlänar de utställningen en sakral klang.