HBL 20.10.2012 Ända sedan amerikanska Basquiats fenomenala framgångar på tidigt åttiotal har den etablerade konstvärlden stått öppen också för graffitikonst. Det som ofta börjar med olovliga måleriattacker i urbana omgivningar och härstammar ur ett våldsamt behov av att uttrycka, kommentera och protestera ändrar på så karaktär. Det okontrollerade och vilda väcker intresse hos konsteliten som ständigt är på jakt efter någonting nytt.

Flytten från marginalen till etablissemanget innebär en transformation där det begreppsliga innehållet blir motsägelsefullt. Konstnären införlivas i det system som han motsätter sig och kritiserar och blir en beståndsdel i den rådande konstmarknaden. Utanförskap förvandlas till en anpassning efter konstscenens oskrivna regler, oberoendet byts mot en mera kluven konstnärlig integritet.

I någon mån gäller det också Jani Hänninen (f. 1974). Hans inledningsvis febrilt energiska och okontrollerade målningar hör sedan länge hemma i gallerisammanhang. Samtidigt har de ändrat karaktär och tämjts mot det mera modernistiskt återhållsamma. Det som förr sjöd av explosiv anarkism har nu dragit ihop sig till vaga reminiscenser av de termer och symboler som gatans konst ofta utmärks av. Hänninen är en begåvad målare som väl behärskar linjens och färgens samspel. I motstridigheterna mellan kontext och innehåll kan dock anas stråk av en obestämd desillusion.

I studion har Janne Nabb (f. 1984) och Maria Teeri (f. 1985) gjort en avväpnande installation av sina fynd ur omgivningen. Det till synes lättsamma greppet med sortering efter färg blir i all sin enkelhet ett både visuellt tilltalande och tankeveckande försök att få ordning på tillvaron.